Erika håller inte käften

Vi står utanför sektionens kontor som ligger mitt i Rosengård. Den starka höstsolen skvallrar om fönster som för länge sen glömts bort, men här finns det viktigare saker att tänka på än skitiga fönster. Erika Timárs arbetsschema är fulltecknat från tidig morgon till sena kvällen. Det händer att hennes arbetskamrater måste påminna henne om att gå hem.
­- Jag kan inte ha vanliga arbetstider. Det får bli som det blir. Men det hade aldrig gått om jag inte gillade mitt jobb så mycket. Då hade jag gått in i väggen för länge sedan.
Sektionens arbete är vida känt över hela Malmö och Erika berättar att växeln hos Malmö stad ofta kopplar samtal till deras sektion när någon söker en facklig representant från Kommunal.
– De vet att hos oss är det alltid någon som svarar.

Erikas fackliga engagemang tog fart 1995 när hon började arbeta som personlig assistent och blev erbjuden tio tusen kronor i månaden.
– Vilken skitlön! Men vad skulle jag göra? Jag ville verkligen ha ett nytt jobb så jag tog det. Senare fick jag höra att varken ob eller semester ingick, och då gick jag i taket.
Erika bestämde sig för att gå till facket och hon säger själv att hon var så besvärlig att hon blev arbetsplatsombud.
Och även om lönen inte blev mycket bättre så gick arbetsgivaren till slut med på att lägga till ob-tillägg och semesterersättning.

Josefin Yowakim är barnskötare och arbetsplatsombud på Klövervallens förskola i Rosengård. Idag har Erika och Josefin stämt träff på förskolan för att tala om den strid som pågår mellan Kommunal och Malmö stad om de så kallade baspengarna, pengar kommunen delar ut för att höja lönen inom de mest lågavlönade yrkena. Kommunen har höjt lönen för förskollärarna men inte för barnskötarna, trots att de utför samma arbete.
– Det är stor statusskillnad mellan barnskötarna och för­-­skol­lärare här i Rosengård och det är synd, säger Josefin.
Erika berättar att sektionen har hållit möten med barnskötarna och tillsammans har de skrivit brev till kommunen för att visa sitt missnöje.

Tillbaka på sektionen och telefonerna ringer. Erika och hennes medarbetare sitter i var sitt rum omringade av pärmar fyllda av berättelser om människors livs­öden. Ofta slår de sig ner i köket tillsammans och pratar, och det händer att samtalet över en kopp kaffe kan hjälpa till att lösa en svår situation.
Medlemmarna som kommer hit kan behöva hjälp med allt från att läsa svårtolkade blanketter från myndigheter till att skriva in sig på arbetsförmedlingen.
– Vi lägger ner hela vår själ i att försöka förstå våra medlemmar så vi kan hjälpa på bästa sätt, säger Erika. Vi är ingen myndighet, så här känner sig många likvärdiga med oss. Här får de behålla sin värdighet.

Under förmiddagen dyker Marzena Caban upp på Erikas kontor. Marzena bor i huset och kikar in ibland för att hälsa. Hon arbetar som undersköterska inom hemtjänsten och för en tid sen hade hon det besvärligt när hon skulle löneförhandla. Hon vände sig till facket och situationen löste sig, berättar hon.
– Innan jag kom hit visste jag inte vad jag har för rättigheter. Nu vet jag att jag kan lita på dem här på sektionen och jag vet att jag kan få hjälp, säger Marzena.

Det finns planer hos kommunen att skära ner på sektionens betalda tid för fackligt arbete. Förhandlingar mellan Kommunal och Malmö stad pågår just nu för fullt.
– Jag håller inte käften utan jag säger ifrån om det är nåt jag inte gillar och det här gillar jag inte. Förbundet vill att vi ska vara proffsiga och hjälpa alla medlemmar, men om vi tvingas göra en halv insats här och en halv insats på en annan arbetsplats går det inte.

En bit ifrån centrum ligger Falafel no 1. Rosengårds bästa falafel, enligt Erika. Under promenaden ner till centrum går vi förbi människor som hälsar igen­kännande och det märks att Erika hör hemma här.
Det blir en falafelrulle med stark sås till lunch.
– Ett tag åt jag falafel nästan varje dag så jag har förätit mig på det. Nu blir det bara någon gång ibland, men det är fortfarande det godaste som finns.