Jag möter en av Sveriges just nu kanske hetaste författare på Borlänge station för att hämta henne till Brunnsviks folkhögskola för ett seminarium om arbetarlitteratur. Hon har just blivit nominerad till en av Sveriges mest omtalade litterära utmärkelser – Augustpriset. Jag tänkte intervjua Åsa under de fem milen men det visade sig inte gå ostört, mobilen ringer oavbrutet. Många journalister ska boka intervjuer.

”Mig äger ingen” är en berättelse om uppväxten med pappa Leif Andersson, härdarmästare på Metallverken i Västerås, där han arbetade hela sitt liv. Efter föräldrarnas skilsmässa bodde Åsa hos honom. Han missbrukade sprit och även om pappa Leif var kärleksfull var livet med honom inte alltid en dans på rosor.
– Recensenterna ser inte min roman som något annat än ett individuellt öde, men det är en klassroman, säger Åsa.
Solen ligger lågt i den långa raka backen söderut från Borlänge. Skogklädda åsar badar i svagt höstligt solljus. Då säger Åsa:
– Det är härligt att komma till gamla Brunns-vik. Där behöver man inte förklara vad som menas med arbetarklass.

Ett par dagar tidigare fick hon reda på att hon blivit August-prisnominerad. Bara det fick bokhandlarna att beställa hem nya böcker. Hur kändes det?
– Oerhört. Jag vet vad pappa skulle ha gjort så jag gjorde likadant. Jag gick till restaurang Gondolen och tog två snapsar!
Men Åsa Linderborg har själv blivit skildrad som förälder. Hennes dotter Amanda fick i uppdrag i skolan att skriva om sin barndom.
– Hon påstod att vi inte hade några tavlor hemma och att hon bara fick ärtor och makaroner att äta. Jag har gått runt med henne och pekat på tavlorna, men då säger hon att hon inte kom ihåg dem. Jag pluggade när jag fick henne och hade dåligt med pengar. När jag protesterade, svarade dottern:
”Mig äger ingen.”

– Jag är så trött på schabloner om arbetarklassen. Enligt kommunisterna är arbetarna moraliskt överlägsna och medvetna. Under 1980-talet beskrevs det i Sverige som att den inte fanns och om den ändå gjorde det var den vulgär och okunnig.
– Med den här boken vill jag visa att alla är individer, även om vi också är en del av ett kollektiv.