Simon Sebag Montefiori heter världens just nu mest kände – och mest
överskattade – författare av populärhistoria. Hans första Stalinbok ”Den röde tsaren och hans hov” var ett 768 sidor långt sömnpiller och hans nya tegelsten om Den Ruskige (bara 481 sidor) är inte mycket mer uppiggande. Visst, den brittiske akademikern är bättre påläst än t ex vår egen Herman Lindqvist och skulle aldrig göra misstaget att förblanda Uppsalafascister med antifascister.
Problemet med Montefiori är att hans berättelse aldrig flyter; den hackar, tvekar och trampar vatten, särskilt när han spekulerar i gamla sensationer som om huruvida Stalins kyrksamma mor vänsterprasslade, Stalin själv var polisagent eller räknar upp dennes (eventuella) romanser från det heta Kaukasus till det vinterbistra Sibirien. Den här boken doftar ingenting av det den beskriver:
hat, ondska, konspirationer, passion.
Den bästa boken om Stalin har faktiskt skrivits av Stalin. Inte av Josef utan av hans dotter Svetlana. Nu är det ju inne med Stalin. Är det inte dags för en nyutgivning av Svetlanas ”Tjugo brev till en vän”?
