Så vred norska LO politiken åt vänster

Det sved i hjärtat på Gerd-Liv Valla när socialdemokraternas röda fanor brändes vid danska LO:s kongress 2003.
– Det blev en chock för mig och Wanja Lundby-Wedin från svenska LO. Vi var där som inbjudna gäster.
Kongressen hade innan fanbränningen tagit beslut om att avbryta den fackligt-politiska samverkan med socialdemokraterna och stoppa ekonomiska bidrag till partiet.
Danska LO:s ordförande Hans Jensen förklarade att detta var beslut i tiden eftersom en majoritet av medlemmarna inte längre var socialdemokrater.
Två år tidigare hade norska arbeiderpartiet förlorat regeringsmakten efter ett katastrofval. Partiet fick endast omkring 30 procent av LO-medlemmarnas röster.
– Partiet hade som regering fört en borgerlig politik med privatiseringar, nedskärningar och avlägsnat sig allt mer från den politik vi önskade.
Gerd-Liv Valla drog en annan slutsats av raset för arbeiderpartiet än danska LO-ordföranden.
– Jag insåg att vi måste vrida partiet åt vänster. Samtidigt var det nödvändigt att tvinga arbeiderpartiet att samarbeta med fler partier för att få en majoritet för en ny regering.
Att öppna dörren till sosialistiskt venstre och senterpartiet var den svåraste uppgiften.
– Många i LO:s styrelse och medlemsförbunden ansåg att vi enbart skulle samarbeta med arbeiderpartiet. Men efter mycket diskussion var vi överens om att ett rödgrönt samarbete behövs.

– Det vi har gjort är unikt. Ingen annan reger­ing i Europa verkställer fackets kravlista som här i Norge. Därför gick arbeiderpartiet kraftigt fram i kommunalvalet. Det har inte ett regeringsparti tidigare gjort, säger Øivind Hansen.

LO bestämde sig 2003 för att starta den långa valkampen, två år innan nästa val. Alla medlemmar uppmanades att tala om vilka politiska frågor som de tyckte var viktigast.
Øivind Hansen, LO:s ställföreträdande informationschef, blev ansvarig för kampanjen ”Du bestämmer – LO på din sida”.
– Vi ville inte toppstyra rådslaget. Därför hade vi inga färdiga frågor som medlemmarna skulle svara på. De fick själva komma på vad de tyckte var viktigast. Och vi skulle redovisa det utan censur. Visst fanns risken att vi skulle få rasistiska svar eller krav om fri sprit och fri fart på vägarna. Men så blev det inte, berättar han.
Alla 155 000 svar bearbetades och matades in i LO:s datorer. 44 000 av dessa svar var från enskilda medlemmar. Resten kom från studiecirklar, fackavdelningar, klubbar och sektioner.
Øivind Hansen plockar fram ur högarna på sitt skrivbord en sammanställning över de 10 viktigaste frågorna enligt LO:s medlemmar. De handlar om anställningstrygghet, nej till privatisering, trygg pension, nej till social dumpning, arbete åt alla, en lön att leva på och bättre arbetsmiljö.
När sammanställningen var klar krävde LO besked från de politiska partierna.
Den sittande statsministern, Kjell Magne Bondevik, från kristelig folkeparti, avfärdade sammanställningen som toppstyrd LO-propaganda mot den borgerliga regeringen.
Stödet från arbeiderpartiet, sosialistiskt venstre och senterpartiet blev desto större.

LO gav även ekonomiskt bidrag till sosialistiskt venstres valkampanj trots den fackligt-politiska samverkan med arbeiderpartiet. Senterpartiet fick bidrag från en del LO-förbund.
Kraven från LO kom att sätta sin prägel på valrörelsen. De rödgröna partierna vann en knapp valseger, mycket tack vare arbeiderpartiets framgång. Partiet fick över 50 procent av LO-medlemmarnas röster.
LO lämnade över en lista på 58 krav till den nya regeringen. Hittills har hälften av dessa genomförts. Rege­ringen har lovat att alla kraven ska vara genomförda innan nästa val år 2009.

Men det blev konfrontation direkt. I regeringens första budget fanns ett förslag om att arbetsgivarna skulle stå för en större del av sjuklönen. Det sa LO blankt nej till. Gerd-Liv Valla slog i TV näven i bordet och krävde att regeringen drog tillbaka förslaget. Så blev det också.
Sedan 1928 träffas högsta ledningen i LO och arbeiderpartiet varje måndag för att diskutera aktuella politiska och fackliga frågor. Efter valet träffades dessutom Gerd-Liv Valla och statsminister Jens Stoltenberg varje tisdag på tu man hand. På helgerna umgicks de privat för att gå på tur.
– Även då diskuterade vi politik. Jag minns en gång när vi kom fram till en vacker fjällsluttning medan vi enga­gerat diskuterade pensions­frågor. Plötsligt la jag märke till att där stod en man som såg ut, som han tyckte, som vi var tokiga som inte hade vett att beundra den vackra utsikten.
Förutom kontakterna med statsministern träffade hon också regelbundet andra statsråd och ledningen för sosialistiskt venstre och senterpartiet.
Jag frågar henne hur det kändes när en tidning beskrev henne som Norges mäktigaste kvinna.
– Inte den mäktigaste kvinnan. Jag kallades Norges mäktigaste person, rättar hon mig och brister ut i ett leende medan ögonen strålar av förtjusning.
Hennes tid vid makten är över. Gerd-Liv Valla avgick i våras som ordförande efter anklagelser om mobbning mot en anställd vid LO:s kansli. Hon säger att anklagelserna var felaktiga.
Affären blev enormt uppmärksammad och fanns på tidningarnas löpsedlar under flera veckor. Ingen person i Norge har blivit så omskriven som Gerd-Liv Valla då blev.
I Norge spekuleras det om hennes makt också blev hennes fall. Inom LO fanns de som ansåg att det var fel att så hårt pressa och offentligt kritisera arbeiderpartiet som hon gjorde.
Och inom arbeiderpartiet fanns en irritation över att regeringen var tvungen att fråga LO om lov för sin politik. Stats­ministern kom i skuggan av LO:s ordförande. Vid regeringens presskonferenser fanns ofta frågan om LO och Gerd-Liv Valla hade tillfrågats och vad hon tyckte i saken.
Den nye LO-ordföranden Roar Flåthen har en mer lågmäld profil. Träffarna med arbeiderpartiets ledning fortsätter på måndagarna. Men Flåthen undviker att offentligt kritisera partiet och statsministern.
Ändå finns det ett missnöje hos LO med regeringens skattepolitik och planer på att försämra statsbidragen till den avtalsfästa pensionen som gör att anställda kan gå i förtida pension vid 62 års ålder.

PÅVERKAR POLITIKERNA.  – Det är vi som styr i Gjøvik och Vestre Toten. Kommunpolitikerna måste lyssna på våra krav, säger Størk Hansen, Lajla Tangen, Bjørn Stenvold och Jan Erik Lillesolberg i LO-avdelningen.
Foto: HENNING GULBRANDSEN

I Gjøvik, 12 mil norr om Oslo, saknar LO-avdelningen Gerd-Liv Valla.
– På hennes tid skrev tidningarna om LO varje dag. Nu märks vi knappast, säger Jan Erik Lillesolberg, sotare och ordförande i Fagforbundets avdelning. ( Fagforbundet är Kommunals norska systerorganisation.)
Inför kommunalvalet i september genomförde LO-avdelningen i Gjøvik, Vestre Toten och fyra kommuner till, ett lokalt rådslag enligt samma upplägg som ”Du bestämmer – LO på din sida”. De fick in 3 500 förslag från avdelningens 10 000 medlemmar.
Rådslaget bidrog till att arbeiderpartiet gick fram kraftigt i dessa kommuner som styrs av de rödgröna partierna.
Ett av de viktigaste kraven bland medlemmarna är rätten att arbeta heltid. De politiska partierna sa inför kommunalvalet att de var för en lag om rätt till heltid och lovade att genomföra denna rättighet lokalt. Men inget händer. I kommunerna vill partierna införa rättigheten stegvis eftersom det skulle bli för dyrt annars.
– Vi i facket måste nu se till att politikerna infriar sina löften, säger Lajla Tangen, Fagforbundets ordförande i Vestre Toten, bestämt.
Hon får medhåll av LO-avdelningens ordförande, Størk Hansen.
– Det går inte att styra våra kommuner eller det här landet om inte vi i facket ställer upp på den politik som förs. Vi har en otrolig makt och ska inte vara rädda för att utnyttja den. Det borde ni lära er också i Sverige, säger han.

LO i Norge använder Sverige som avskräckande exempel.
– Er regering försämrar för arbetslösa, vår regering har infört bättre villkor. Er regering gör det dyrare att vara med i facket, vår regering gör det billigare. Er regering planerar att sälja ut statliga bolag och vill ha mer privatisering i kommunerna. Vår regering är emot detta, säger Størk Hansen stolt över att LO har gjort denna politik möjlig.
Gerd-Liv Valla tycker också att LO i Sverige har att lära av LO-Norges recept för att få bort en borgerlig regering och öka medlemmarnas politiska inflytande.
– Vi lärde av diskussionerna med Wanja och hur LO gjort i Sverige. Men vi tog ett steg till när det gäller att utnyttja fackets makt för att vrida politiken åt vänster, säger hon.