Det är en svår balansgång att både vara förnyare och bevarare. Framgångarna för New Labour, nu med en fräsch och populär Gordon Brown, attraherar säkert fortfarande både Nya sossar och moderater. Att göra vänstern nöjd och samtidigt hålla medelklassen på gott humör är en svår balansgång, i alla fall om man tror att medelklassen inte gillar ett välfärdssystem som också bryr sig om de som har minst möjlighet att hävda sig själva. 

Men har den brittiska succén relevans för svenska sossar som nu sliter med att lyssna och samtidigt”sätta ner fötterna” att tillfredställa både ett demokratiskt behov av långsamhet och mediernas önskan om utspel, utspel, utspel. Mona Sahlin ska lägga örat mot marken, samtidigt som hon ska gå framåt och förnya. Och detta på samma åsiktsmarknad där moderaterna försöker vara både gamla skattesänkare och nya välfärdskramare.

Trovärdigheten i alliansens projekt kan man ju verkligen betvivla, men det är i vilket fall som helst väldigt trångt i mitten och trängre lär det bli.

När socialdemokraterna nu presenterar sitt alternativ till den borgerliga regeringens budget så går de emot LO:s åsikter på en viktig punkt. S accepterar jobbavdraget, men vill minska det något för att kunna betala en sänkt a-kasseavgift.
LO däremot framhåller att jobbavdraget leder till olika skatt på olika inkomster och därför är orättvist. Pensioner är uppskjuten lön och ska beskattas på samma sätt.

Med jobbavdraget blir pensionerna sex procent mindre värda eftersom pensionärerna får högre skatt på sin pension jämfört med de som arbetar. För en kommunalare betyder det att hon behöver spara 110 000 kronor för att pensionen ska vara lika mycket värd under de 20 år hon tar ut sin pension. Även sjukersättningen och a-kassan sänks med detta nya räknesätt.

De skattesänkningar på 32 miljarder kronor, som hittills satsats på jobbavdraget betalades bland annat med höjd a-kasseavgift och sänkta ersättningar. Att sossarna nu accepterar detta och frångår sin uppfattning att välfärdsstaten ska se till tryggheten under hela livet, att fara väl från födelsen till döden, är rätt märkligt, för att uttrycka det försiktigt!
Märkligt är det också att den s-märkta budgetmotionen inte ger någon återställd rätt till avdrag för avgiften till a-kassan. 

Att socialdemokraterna vill återställa a-kassan till 80 procent, att de säger nej till fler karensdagar i a-kassan, och att de vill höja inkomsttaket till 930 kronor per dag är bra, liksom att de vill utveckla nystartjobben och satsa på mer utbildningar, exempelvis kompetenssstegen och ”introjobb”.

De tar fasta på regeringens svaga punkt i en annars succéartad jobbutveckling och vill bekämpa långtidsarbetslösheten, vilket det inte var riktigt lika noga med under tiden i regeringsmakten. Det är också bra att de säger nej till de planerade försämringarna för deltidsarbetslösa. Deltidsarbetslösheten har varit föremål för ändringar och återställare hela tiden sedan 1970-talet och rätten att fyllnadsstämpla har ifrågasatts av såväl s-märkta som borgerliga regeringar. Någon enkel fråga är det inte, men så länge arbetsmarknaden bygger på att arbetsgivarna ska kunna hyra in folk timme för timme är det svårt att lägga hela skulden för detta på de arbetslösa själva.

Allt mer lika partier som omfamnar varandras frågor är ändå ett problem. Det leder till utslätade konturer för de två alternativen.
Det riskerar att minska engagemanget för politik eftersom det blir så lite valmöjligheter. Den väljargrupp som behöver välfärdsstaten bäst  kommer  inte att rösta.

Vad säger förresten att medelklassen inte vill ha trygghet även för de tider när man inte är hundra procent effektiv? Medelklassen blir väl också sjuk och gammal?

Konkurrens föder likhet och ibland även dumhet.