Ska sjuka själva fixa nya jobb?
Bättre rik och frisk än fattig och sjuk. Ungefär så kan den borgerliga regeringens syn på sjuk- och rehabiliteringsfrågor sammanfattas. Ändringarna kallas "den största sjukförsäkringsreformen på 15 år", och som allt annat med Alliansen ska det gå undan.
Detaljerna är inte färdiga, ansvaret är oklart, trots att det börjar gälla 1 juli nästa år.
Reformen presenteras av socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, som kurerade sin utbrändhet på tre dagar, och statsminister Fredrik Reinfeldt, som förklarar att skillnaderna mellan sjuka och arbetande ska öka.
Med förslaget sänks sjukersättningen för alla redan från årsskiftet med ungefär 300 kronor i månaden, till 77, 5 procent, och därefter till 75 procent efter ett år. Efter 18 månader blir man antingen fortsatt sjukskriven eller får ett resursjobb. Rätten till sjukpeng förlängs därmed i förhållande till idag, samtidigt som anställningstryggheten verkar försämras. Redan efter ett halvt år, kan den sjukskrivne tvingas acceptera ett jobb på en helt annan arbetsplats, om inte arbetsförmågan räcker till där man är anställd. Detta ska arbetsgivaren (?) avgöra efter tre månader, vilket känns som väl kort tid. Det framgår inte hur den så kallade rehabiliteringsgarantin ska fungera. Vem ska se till att en sjuk, som inte klarar jobbet, hittar en ny arbetsgivare, redan efter ett halvår? Ska den sjukskrivne själv fixa det?
Redan i dag gräver sjukdom hål i plånboken för de flesta. En karensdag känns, liksom en ersättning som för en stor del av befolkningen inte alls är 80 procent av lönen, utan betydligt lägre, eftersom stora grupper, även inom LO tjänar mer än inkomsttaket i sjukförsäkringen.
Det införs även något som kallas ”nyfriskjobb”, som ger arbetsgivaren rabatt för att anställa den som varit sjukskriven mer än ett år. Idén är inte så dum.
Allt för många sjuka lämnas i dag åt en tillvaro där det blir svårare och svårare att komma igen. Syftet med de hårdare reglerna sägs vara att få fler att börja jobba, i stället för att gå passiva hemma. Att försöka minska långtidssjukdom är lovvärt. Säkert finns det andra möjligheter än dagens sjuk- och aktivitetsersättning (dvs. förtidspension).
Men samtidigt finns det något i retoriken som känns olustigt. Arbetsgivarna ropar inte efter sjuk och äldre arbetskraft. Den sjukskrivne, som inte lyckas hitta ett arbete riskerar en ny sorts utanförskap, med förlorat jobb, mindre pengar och ännu större otrygghet.
