Robbans jobb: Att rädda liv

Det är en vanlig dag på jobbet för Robban Jansson.
Vi kör mot enkelriktat, mot rött, till vänster i motsatt körfält. Larmet har kommit från Mariatorget: En dam har ramlat i gatan och slagit upp ansiktet, hon har svåra kramper.
Det tar ett par minuter från stationen ute i Johanneshov in till olycksplatsen i innerstan.
Robban, ambulanssjukvårdare, och sjuksköterskan Paula Källgren är snabbt ute ur bilen. De förbipasserande som ringde 112 berättar vad som har hänt: På väg till jobbet upptäckte de en kvinna som låg i kramper på gatan. Blod i ansiktet.
Robban och Paula får upp henne på en bår och  kör snabbt iväg till Södersjuk­huset. Kvar på trottoaren – bara en blodfläck.
– Hon hade epilepsi, berättar Robban, väl tillbaka på ambulansstationen. Hon hade bitit sig i munnen och var inte orienterad.
Det gick ändå bra, kvinnan behövde bara en lättare omplåstring.
– Det kan gå riktigt illa vid epilepsianfall eftersom de kan ligga och slå huvudet mot asfalten i ryckningar.
I sju år har han arbetat här på AISAB:s station i de södra delarna av huvudstaden. AISAB är ett landstingsägt företag som bedriver en stor del av ambulansverksamheten i staden.

Vägen till yrket började för Robbans del med att han fick åka med en han kände på en tunnelbanehoppning, alltså en person som hade begått självmord genom att hoppa framför ett tunnelbanetåg.
– I allt elände väcktes ett intresse för yrket.
Han stortrivs som ambulanssjukvårdare.
– Man vet inte vad man kommer att möta när man kommer till jobbet. Man får se vad som händer.
Men är det inte svårt att se så mycket blod, misär och olyckor?
– Nja, vi har krissamtal, så kallad debrief­ing, som fungerar väldigt bra. Men nyligen var det tufft. Då var jag ute på två olyckor med unga människor inblandade, med bara två veckors mellanrum. Den första var två ungdomar som hade fallit högt och omkommit. Den andra var en tonåring som hängde sig. Det var fruktansvärt. Det var utsiktslöst, men vi jobbade ändå. Efter det kände man sig tom.
Efter en sådan händelse har Robban och de andra rätt att ställa ambulansen för dagen. Om den anställde vill tillkallas en kamratstödjare, han eller hon kan komma närsomhelst på dygnet.
En som arbetar som kamratstödjare är Robbans kollega, ambulanssjukvårdaren Magnus Linderoth.
– Det var ett eget initiativ från oss som jobbar att bygga ut debriefingen, berättar han. Kamratstödsamtalet är ett aktivt lyssnande, där den som var med under strukturerade former återger händelsen, hur man upplevde den. Den utsatta ska inom sig sortera upplevelsen genom att uttala den högt. Om man inte debriefar och sorterar kan alla möjliga reaktioner komma. Allt syftar till att förkorta lidandet. Du kan annars få problem, det kan sätta sig och du måste ju kunna fungera i nästa situation.
Medan vi sitter och pratar med Magnus går Robbans larm igen. Den här gången är det en prioritet 2 – en förtur. Det betyder att man åker ut utan blåljus och siren. En äldre dam har drabbats av en stroke. Paula och Robban hoppar i ambulansen för andra gången idag.

Att en av dem är sjuksköterska och en ambulanssjukvårdare är ingen slump. Sedan 2005 kräver Socialstyrelsen att det är så. För att ambulanssjukvårdare ska få sätta nålar med mera krävs delegering från sjuksköterskan.
Det här är något som har fått kraftig kritik bland landets ambulanssjukvårdare, och frågan om sjuksköterskor i ambulansen väcker fortfarande ont blod hos många.
Medan Paula och Robban är ute på larmet stannar vi på stationen och pratar om det kravet.
– Det som stör mig enormt är prestigen som många syrror har, säger ambulanssjukvårdaren Mathias Holmqvist på AISAB:s station i Johanneshov. När man är ute på en olycka kan de kämpa med att sätta in en nål, i stället för att skita i det och bara åka in. När det verkligen gäller handlar det om att komprimera och ventilera, det är det som håller en människa vid liv.
Han menar att kravet på en sjuksköter­ska i ambulansen till och med kan var ödesdigert:
– Vid trafikolyckor händer det att sjuksköterskorna gör att det hela blir fördröjt. Sjuksköterskorna ska vara där de behövs: på sjukhusen.
Kollegan Karin Bäckrud säger:
– Vad mycket billigare det hade varit att utbilda ambulanssjukvårdarna lite mer i stället, säger hon.

Mathias Holmqvist tror att ambulanssjukvårdarna lever farligt.
– Det finns inget intresse för att stärka oss. Till nästa upphandling är jag inte säker på att vi är kvar. Det är ett döende yrke. Enda anledningen att vi är kvar idag är att vi kostar mindre än sjuksköterskorna.
Robban Jansson har kommit tillbaka från sitt larm. Han säger att han tycker att det fungerar bra med samarbetet med sjuksköter­skorna.
Nu gäller det att försöka hinna med en lunch.
– Det är det värsta med jobbet: Att man inte vet när eller om man får nån lunch. Det är inte det bästa att ta hand om människor i nöd när man inte har ätit på hela dagen. Det kan hända att man inte får någon lunch förrän vid tretiden, då är man rätt sur och grinig. Larmet kan pipa precis innan man ska gå hem, så det blir också mycket övertid.