Djur och människor mår bra i Jespers Noaks Ark

En solig försommardag letar vi oss fram på krokiga små skogsvägar till Kärrtorpet, som ligger vid en dalsänka i närheten av en skimrande skärgårdsvik utanför Stockholm. Det liknar en blandning av paradiset och Bullerbyn, och vi ser gäss och höns strosa runt i hagarna, medan svalor och måsar cirklar i skyn ovanför.
Vi välkomnas av Toomas, en av omsorgstagarna, som inte säger så mycket, men i stället ger oss ett stadigt handslag och ledsagar oss till det gamla torpet. Det är rödmålat, enkelt och består av ett rum och kök med tillhörande fähus, där gårdens fåglar har sitt hem.

TVÅ GRUPPER. Personal och omsorgstagare samlas framför torpet. Verksamheten är både för utvecklingsstörda och för psykiskt funktionshindrade.
Foto: Marco Gustafsson

Jesper Strandberg Westin och gårdens övriga personal, Monica, Minna, Pernilla och Charlotte, bjuder på en kopp kaffe och lägger upp schemat för dagen.
Några stannar kvar på torpet och lagar mat, andra tar hand om djurmatning och trädgårdsland, medan en tredje grupp följer med Jesper till en annan gård, Knarrnäs, någon kilometer bort, där kor, getter och hästar har fått en ny hemvist.
– Det blev ett lyft för oss att få ta över Knarrnäs, som är en gammal bondgård som stått tom i många år. Genom att kommunen renoverade den så har vi nu mycket mer plats för djur och foder. Dessutom får vi mer betesmark, säger Jesper.

– Det här är ett naturreservat och Nacka kommun äger mark och fastigheter. Jag är djurägare och anställd av kommunen när omsorgstagarna är här. Det är skönt att ha politikernas stöd när grannar klagar över att korna stör utsikten från deras veranda, säger han och visar upp ett brev som kommunen skickat ut för att lägga saker tillrätta efter kritiken.
Jesper Strandberg Westin, 35, kommer ursprungligen från byn Ullånger i Ångermanland. Även om han inte växte upp på någon bondgård, har han alltid levt nära djur och natur. Det märks. Jesper har ett självklart förhållningssätt till sin omgivning -­ både folk och fä -­ och ger ett jordnära och vänligt intryck. 

På 90-talet flyttade Jesper till Stockholm. Han levde storstadsliv, tröttnade och längtade ut till ett annat liv på landet. Tillsammans med sin partner Joakim hittade han ett litet hus nära Velamsund, på Värmdö. Det blev deras nya hem.
-­För att få bort mördarsniglar på tomten, skaffade vi ett gäng mysk­ankor, som äter upp sniglar. Jag tog reda på lite mer om ankan, och upptäckte att det är en svensk lantras. Eftersom det ingick i planen att även köpa höns, tänkte jag att man kunde välja en lantras och göra en insats för att bevara den, berättar Jesper.
Ett besök på Skansen slutade med att han for därifrån med en bokning på två jämtgetter och en kull kycklingar.

HÄR BLIR DET OST. Osten görs i en stor gryta som värms med ved. Jesper Strandberg Westin är självförsörjande på ost.

Nu började det bli trångt med bete på hans egen mark, och därför strövade han runt i området för att leta hyrbete. På så vis hittade han Kärrtorpet, som på den tiden bedrev gårdsverksamhet i mindre skala för psykiskt funktionshindrade. Jesper blev intresserad.
– Jag började här som anställd mentalskötare år 2001, då verksamheten utökades och började drivas året runt. Då kändes det rätt att skaffa en ko också, det hör liksom till ett torp, och på den vägen blev det. Idag är jag med i en rad föreningar som arbetar för att bevara svenska lantraser.
– De gamla lantrasdjuren är ofta starkare och mer lättskötta än andra framavlade raser, säger Jesper.

Kärrtorpet är speciellt genom att två olika grupper - psykiskt funktionshindrade och personer med utvecklingsstörning - jobbar sida vid sida. Bakgrunden handlar delvis om pengar, förklarar Jesper:
– För psykiskt funktionshindrade finns inte så mycket offentliga medel, så den tidigare verksamheten gick back. Samhället satsar mer pengar på personer med utvecklings­störning, och betalar mer för varje individ. Därför hamnade båda grupperna här.
Varför är villkoren så olika?
– Människor med utvecklingsstörning har starkare intresseorganisationer och mer aktiva föräldrar bakom sig. Men tack och lov är det våra chefer som förhandlar fram avtalen, och vi som jobbar här går inte och tänker på hur mycket tid vi ska lägga på olika personer. Vi försöker skapa meningsfull verksamhet för alla, oavsett funktionshinder. 

Jesper berättar att många med förståndshandikapp tycker att de har mycket personal omkring sig, eftersom de betraktar de psykiskt funktionshindrade som förebilder. Å andra sidan är det kanske första gången i livet som dessa blir förebilder för andra. Så det blir positivt för båda grupperna, även om det kan hetta till när olika viljor möts.
– Men det är faktiskt inte så mycket konflikter här, däremot måste jag tänka på hur jag uttrycker sig. Med vissa måste jag prata väldigt tydligt, enkelt och fåordigt. Med andra kan jag föra djupa diskussioner om livet. När alla är ihop försöker jag hitta den gemensamma nämnaren.
- Eftersom psykiska besvär inte syns på ytan, har besökare ibland svårt att veta vem som är vem på torpet. Jag har själv fått frågan ”var finns personalen” när jag stått och skyfflat på gödselstacken. (skratt)

Getter och kor är Jespers egna favoritdjur, förklarar han. Man handmjölkar djuren, och av mjölken gör Jesper sedan ost. Under vårt besök demonstrerar han hur man ystar osten i en stor gryta, som värms med ved. Det kräver tillsyn, renlighet och noggrannhet.
-­ Ost, mjölk, kött och hudar är jag självförsörjande på. Så om det smäller till och blir krig klarar vi oss nog bättre än de flesta.
Det finns en traktor på torpet, men Jesper är inte intresserad av att utöka maskinparken med åkgräsklippare, vedklyv och andra moderniteter. Enkelheten fyller nämligen ett syfte: den skapar arbetssysslor, och allt som görs behöver göras.
-­För oss är det bättre att en person står och vattnar och ser om växterna håller på att drunkna, än att en anonym spridare gör jobbet, medan vi undrar vad vi ska hitta på.

Arbetet på Kärrtorpet är knappast ett vanligt jobb, även om Jesper är anställd av kommunen under dagtid. Djuren kräver ständig omsorg, och fastän Jesper numera har en kompanjon arbetar han i snitt 65 timmar i veckan. Tufft med andra ord. Men han betraktar jobbet som ett sätt att leva. Och det märks att han brinner för sitt arbete.
-­Det är på gott och ont. Ibland tänker jag att jag inte blir äldre än 60 år i den här farten. Samtidigt är det mitt sätt att få det att gå runt. Andra säljer mjölk eller kött, jag säljer omsorgsverksamhet. Och kommunen är nöjda med vad vi gör.
Vad betyder kontakten med djuren för omsorgstagarna?
– Djuren har självklara behov -­ de behöver mat, skiten ska skyfflas och man ska vara snäll mot dem. Det förstår alla och kan koppla till sig själva. Kossan kan inte prata, och kräver inte heller att man säger något. Men man kommunicerar på andra sätt.
Joakim, som följt med Jesper till Knarrnäs idag, har sitt eget favoritdjur - kon Stjärna.
– Hon är jättefin, säger han och pekar upp mot kon i skogen. Jag brukar fylla på vatten och ge korna mat. Hästarna är också fina, men jag är lite skraj för dem. De är så stora.
Jesper sneglar lite oroligt på klockan. Han måste tillbaka till torpet för att passa den blivande osten. Sedan väntar eftermiddagskaffe med hela gänget och vidare färd till ett sto, som ska föla vilken dag som helst.
På Kärrtorpet råder hektisk aktivitet - mitt i det stora lugnet.