Öppna spritkranar hjälper inte barnen
"Skolan förmår inte hjälpa när föräldrarna dricker", är en talande rubrik på DN-debatt (10 september 2007). Artikelförfattare är folkhälsominister Maria Larsson (kd), som ömmar för barn till missbrukande föräldrar.
Folkhälsoministerns engagemang är lovvärt. Trots att hennes parti mer än andra värnar om föräldrars rätt att själv bestämma över sina barn, och gärna ser att de byter förskola och barnomsorg mot vårdnadsbidrag, så betonar hon här den gemensamma sektorns roll. Samhället ”måste” kunna ”garantera att barnen får en trygg uppväxt. Det har alla barn rätt till”, skriver hon.
Hennes åtgärdslista innehåller 50 miljoner till att stödja kommunerna i arbetet med utsatta barn och ytterligare 260 miljoner till drogförebyggande arbete, samt ökat stöd till barn- och ungdomspsykiatrin.
Till detta kommer kartläggning av antalet behövande barn, utvärdering av metoder, och utvecklande av handböcker för kompetensutveckling av personal.
Utmärkt även detta, men det ger inte något direkt stöd i vardagen till de många barn som redan nu har ett elände. Vem pratar med dem, redan i dag?
De stödgrupper som finns i en del kommuner når bara någon procent av barnen och Maria Larsson har rätt i att dessa resurser borde finnas för alla barn som behöver det. Men hur ska det gå till? Det är många barn det handlar om, kanske två-tre i varje klass har föräldrar som super mer eller mindre hårt. Hur ofta kan vi tolka signalerna rätt? Hur gör vi det okej att våga berätta? Vem har tid att lyssna? Och vad gör vi med det vi får veta?
Maria Larsson har upptäckt att skolan inte förmår hjälpa när föräldrar dricker. Nej, för skolan har ofta tvingats rusta ner allt som inte handlar om ren undervisning. Friskolan vill inte ha barn med jobbiga och kostsamma behov.
Alla barn behöver inte samma sorts hjälp. För en del kanske det räcker med skolfrukost på morgonen och chans att prata ibland med kurator eller skolsyster. För några fungerar anhöriggrupper via AA utmärkt. För vissa barn behövs kanske mycket mera, rentav en familjehemsplacering, även om det är en mycket drastisk åtgärd. Alla barn behöver känna att någon förstått dem och vill dem väl. Och helst vill de förstås att deras föräldrar ska sluta dricka.
Maria Larsson tar i alla fall ett steg i rätt riktning. Men utan en strängare alkoholpolitik och ändrad inställning från de allianskamrater som i dag (i exempelvis Stockholm) gärna vill se krogar med öppet dygnet runt så får hennes initiativ en ytterst liten effekt.
Öppna spritkranar hjälper inte de utsatta och utelämnade barnen.