Kvinnor får sämre sjukvård än män, rapporterar Sveriges Kommuner och Landsting (se artikel under Läs mer här intill, samt exempelvis DN.se 070830).
Män får oftare nyare och dyrare läkemedel, vi kvinnor får vänta längre på vårdcentralen och får sämre behandling för våra hjärtproblem. Rapportförfattaren Goldina Smirthwaite är bestört över att diskrimineringen är så omfattande och socialminister Göran Hägglund tycker skillnaderna är bedrövliga, enligt DN.

Inte nog med det: Lågutbildade kvinnor verkar dessutom ha sämre möjligheter att överleva cancer, läser jag i en artikel i gårdagens DN. Detta sannolikt för att de högutbildade kvinnorna bland annat har tätare läkarkontakter.
Att vara försynt, inte ta plats, snällt ställa sig i kö och lida utan att klaga verkar inte löna sig. Nu vet jag inte om kvinnor är mer masochistiska än män, eller om det bara är så att vårdpersonal omedvetet eller medvetet behandlar ena halvan av människosläktet sämre.
Med tanke på att det är en majoritet av kvinnor som arbetar i vården är det märkligt. Tycker doktorer och sjuksköterskor mer om män? Tar män sina sjukdomar mer på allvar? Är de bättre på att ställa krav? Eller är det en allmän reflex hos en (kvinnligt dominerad) vårdapparat att ge män bättre service?

Frågorna har förstås inga självklara svar. Men det är viktigt att de ställs. Och att vi kvinnor vågar vara besvärliga och krävande, om det är nödvändigt.
Fler bitchar i väntrummen kanske inte bara är av ondo, utan ett nödvändigt ont för att öppna ögonen för de skriande orättvisorna!