Natt på myren med mygg och kokkaffe

Jag och fotografen får köra en bra bit för att träffa renskötarna. Sju mil rakt ut i skogen från Pajala. Vi kör söderut mot Korpilombolo in i urskogen där Korju Sameby har sitt rengärde.
I början passerar vi små byar, men sedan är det bara skog och skog. Efter alla milen kommer vi in på en liten grusväg och stannar efter ett tag bilen bakom Lars jeep.
Sedan börjar promenaden. Rakt över myren har de lagt en liten spång på vilken vi går i några hundra meter. Myggen flockar sig runt oss.
Till slut anar vi ett ljus långt bort i fjärran. Vi närmar oss och hör röster långt där borta.
Det är Lars Patomella och hans kollega Tomas Petäjävaara som samtalar. Ikväll är det bara de två här, vanligtvis är de fem renskötare. Men det har regnat under dagen och ingen renmärkning kommer att ske.
Ljuset kommer från en liten lägereld där Lars och Tomas har förberett kokkaffe. Vi är mitt i Tornedalsland och emellanåt byter de språk till meänkieli när de talar med varandra, tornedalsfinskan.
Lars har jobbat som renskötare i 20 år, innan dess var han i gruvan och på sågen. Tomas har jobbat i 30 år.
– Det bästa med jobbet är att det är så fritt, säger Lars. Det finns ingen som övervakar oss och vi får jobba hur vi vill, vi anpassar oss efter vädret.

Två renskötare, men bara en har sameblod. Lars Patomella och kvartssamen Tomas Petäjävaara.
Foto: Kjell Kangas

Renskötarna är säsongsarbetare och arbetet är uppdelat i två perioder: På sommaren från juni till slutet av juli när märkningen av kalvar sker. Natten innan Kommunal­arbetaren besöker rengärdet har det varit fullt pådrag i skogen och hundratals kalvar har märkts.
Den andra perioden är från mitten av september till slutet av februari. Då räknas renarna och renslakten sker. En av löneförmånerna är att de får slakta för eget bruk. Däremot inte ge bort och inte sälja något av köttet.
Att de är med i Kom­mu­nal beror på att de tidigare tillhörde Lant­arbe­tar­för­bun­det.
Arbets­­givaren heter Kor­ju Sameby och de var en av de första byarna att teckna kollektivavtal, det skedde redan 1987. På fjället, till skillnad från här i skogen, är det i stället vanligare att renskötarna är egenföretagare.

Lars häller upp lite kokkaffe i en kåsa och berättar hur renskötseln har förändrats under åren.
– Det är mera rovdjur nu och de tar ju mycket ren.
När jag frågar vilka rovdjur det handlar om kommer svaret direkt och kort från Tomas:
– Alla fem.
De fem är örn, järv, björn, lo och varg. Till det kommer rödräv och korp.
– Dessutom har älgjakten blivit så lång att hundarna skrämmer renarna, berättar Lars.
En annan oväntad faktor som gör renarna skygga är de vindkraftverk som har byggts i trakten.
– Ljuden från verken har gjort att vi har tappat bort hela flocken ibland, berättar Lars.
Ett annat hot är att skogen säljs ut. Företaget som äger skogen, Sveaskog, säljer ut till privata skogsägare som helst vill hugga ner.

KALVMÄRKNING. Renkalven fångas in med en snara. Snaran är gjord av bland annat pianotråd.

Det är bara på höstarna som man fortfarande använder sig av lasson när man fångar in renarna. Vid kalvmärkningen har man i stället ett slags snaror.
Skaftet är tillverkat av sälg, men mer anmärkningsvärt är att det i själva snaran finns pianotråd.
– Det är för att renarna ska fästa bra i snaran, berättar Lars och visar upp.
Sedan märks renkalvarna i öronen innan de släpps ut i skogen igen. I samma ögonblick springer en renkalv förbi, kanske 50 meter bort. Det gick fort och den är borta på några sekunder. Ändå hinner Tomas se vems ren det var:
– Jag tror det var Mattis. Det är bara att titta i örat.
Kokkaffet är slut och det är dags för sörlänningsreportern att tacka för sig. Hela ansiktet är myggbitet trots djungelolja. Därav den kärva avskedshälsningen:
– Jo, nog ser du för djävlig ut…