22000 tjejer kan inte ha fel
Så sitter man här, lite trött i kroppen men med ett stort inre leende. Vad annat kan man göra efter en lyckligt avklarad tredje tjejmil.
|
|
Vi är runt 22 000 som står i toakö, klämmer in oss i en startgrupp och sen försöker värma upp ihoplklämda som sardiner i en burk. Solen lyser alltid över Stockholm och Gärdet den augustisöndag när det är dags att ta sig de 10 kilometrarna Djurgården runt. I alla fall har det varit så de tre gånger som jag varit med.
Att springa kan vara tungt, motigt, och ibland undrar man hur det kan vara så jobbigt, trots åratal av vana. Men så någon gång så släpper allt, benen är lätta, andningen obesvärad och det går att ha ett leende på läpparna utan att känna sig tillgjord.
Så brukar tjejmilen vara och denna var inget undantag. Dottern och jag tar tiden med mobilen, vi satsar på fun-run utan tidtagningschip, men kommer i mål strax under timmen, efter ett rakt igenom angenämt lopp, i ett behagligt tempo, med uppbackning av applåder och peppande publik under större delen av sträckan.
Lite knuffar blir det ju, men ingen är ojust, och minerna övervägande glada, trots trängseln, som ibland hindrar farten.
Jag tror jag delar känslan av nöjdhet med större delen av alla andra kvinnor i åldrar från 16 upp till 82, som klarade de tio kilometrarna Djurgården runt. Sträckan är lättsprungen, vattnet glittrar, vinden fläktar och solen lyser lagom varm. Kommunals tält är som vanligt fullt av väskor och tjejer som byter om eller pustar ut. Kommunalarbetaren är på plats förstås med tidningar, pannbandsutdelning och tipstävling.
Vi känner oss alla starka, glada, oövervinneliga. Det är verkligen helt obehövligt med inhyrda unga män som, på uppdrag av en kvinnotidning viftar med plakat och ropar ”Vi älskar er som är 40 plus!”. Töntvarning grabbar! Lite förbryllad blir man också över att radiostationen Lugna Favoriter satsar stort just här, där kanalen verkligen behövs som minst!
I mina och dotterns hörlurar pumpar musik i uppåttempo, musik sägs vara rena uppåttjacket för löpande kvinnor, något jag villigt skriver under på.
Sen är det något med själva kollektivet, gemenskapen: Att vara en liten del i den stora rörelse av kvinnor som gör något kul ihop är en upplevelse av ren, skär glädje, som är riktigt beroendeframkallande. 22 000 tjejer kan ju inte ha fel! Vi ses nog nästa år igen!
