Att organisationsgraden sjunker har en stark koppling till förändringar på arbetsmarknaden. I dag är de tillfälliga anställningarna mycket vanliga, och andelen ungdomar med fasta jobb har minskat i samma takt som anslutningsgraden sedan början av 1990-talet.  Toppåret 1992 var 78 procent av de unga fackligt organiserade. I dag är det 52 procent

Egentligen kanske man ska förvånas över att så många som varannan av de unga trots allt är med i facket, med tanke på den stora andelen osäkra jobb, med vik, timanställningar och flera olika arbetsgivare.

Jobba på posten ena dagen, timvicka i hemtjänsten nästa och kanske vara lärarvikarie den tredje passar liksom inte in i de fackliga mallarna. (Fallet är hämtat från verkligheten).Vilket förbund ska man välja? I vilken a-kassa kommer man med? Är de fackliga ombuden, i den mån sådana finns på plats intresserade av sina vikarier och extrajobbare? Att komma med i arbetslöshetsförsäkringen kommer också att bli allt knepigare för den här gruppen. 

Det är bra att LO nu börjat utreda möjligheterna till en gemensam a-kassa. Facket måste men samtidigt försöka underlätta för unga att överhuvudtaget kunna och vilja bli medlemmar, utan allt för mycket krångel.

Medlemskapet behöver också anpassas till dagens arbetsvillkor. Marknadsföring, prova-påerbjudande, extrapriser och enklare regler borde också kunna provas för att göra det enklare och mer attraktivt att vara med.

Enligt LO-undersökningen kan tre av fyra unga arbetare ändå tänka sig att gå med i facket, vilket är betydligt fler än de äldre. Och av dem som är med kan fler unga än äldre tänka sig att ta ett fackligt uppdrag, något de dock sällan erbjuds.

Uppdragen innehas i hög grad av äldre. Även LO-förbundens särskilda ungdomsansvariga har en medelålder långt över 30 år, visar Kommunalarbetarens rundringning. Förvisso ska åldern inte spela någon roll för att göra ett bra jobb, äldres kunskaper behövs, men för just uppdraget som ungdomsansvarig kan hög ålder vara en nackdel.

Ungdomssatsningarna verkar inte vara fråga nummer ett på den fackliga dagordningen, trots att det sannolikt är de unga med sin utsatta position på arbetsmarknaden som behöver facket bäst. De behöver också någon som kontaktar dem, eftersom kunskaperna ofta är små, om vilka rättigheter man har.

Det visar inte minst samtalen till LO:s hjälptelefon för unga, en utmärkt satsning, som kombinerats med lyckad marknadsföring på stortavlor och i reklamradion. Sådan goodwill borde följas av intensiv medlemsvärvning och information från förbunden om värdet av ett kollektivavtal och hjälp med förhandlingar om det blåser.

Ett fackligt medlemskap, liksom a-kassan, är idag anpassad till fasta jobb, som är ovanligt bland de yngsta. Kommunal har infört tre månaders gratis prova-på medlemskap för unga, vilket är ett bra grepp, som gärna får följas av flera.

Ulla Lindqvist, LO:s andre vice ordförande säger till LO-tidningen (17 augusti 2007) att de unga måste släppas fram till uppdrag och att äldre ”inte kan sitta kvar på våra stolar i evigheter.”
Det är förvisso viktigt att släppa fram unga på uppdrag. Men än viktigare är att lyfta från stolarna, ge sig ut, prata med de unga på arbetsplatserna om vad facket är bra för.

Kvalitet säljer inte sig självt. Kampen för fasta och trygga jobb måste kombineras med bättre möjligheter för också unga med osäkra jobb att tillhöra – och få nytta av facket.
Bjud inte med armbågen – utan öppna hela famnen för de unga.