Fast jobb tack!

Foto: PERNILLA WAHLMAN

SANDRA: Osäkerheten gör att man tappar motivationen

SANDRA PEGEL
Ålder: 23.
Bor: Valbo.
Jobbar som: Badvakt­mästare vid Valbo Sport­centrum.
Lön: 17 000.
Tid i yrket: Sedan 2003.
Anställningsform: Tills-vidareanställd.
Utbildning: Mediapro­grammet, privatbetald simlärarassistentutbildning och vidareutbildningar via arbetsgivaren.
Jobbar med om tio år: Jag vill jobba inom bad även om tio år.
Om facket: Jag är arbets-platsombud och ser det som ett sätt att lära mig mer. 

Äntligen kom den fasta anställningen. Men efter bara några månader är otryggheten där på nytt. För mycket personal gör att Sandra Pegel kanske blir omplacerad.

– Jag vet inte hur framtiden blir just nu. Det är svårt eftersom jag väntar på svar om hur det blir med min tjänst. Får jag vara kvar här kommer jag ändå att känna mig rätt osäker eftersom de tycker att vi är för många. Det känns inte tryggt.
Sandra Pegel är 23 år och fick sin första fasta anställning i januari. Innan dess hade hon hoppat runt mellan olika badinrättningar på deltids- och heltidsvikariat sedan 2003. Men glädjen över att kunna börja utvecklas i jobbet plus den trygghet hon kände blev kortvarig. Några månader därefter stod det klart att kommunen ansåg att det var för mycket personal på badhuset.
Sandra bor i en hyreslägenhet i Valbo och har pojkvännen boende i Stockholm. De turas om att besöka varandra på helgerna. Osäker­heten kring hennes anställning sätter stopp för eventuella planer att köpa en lägenhet. Som det är nu vill hon inte dra på sig ett lån, förklarar hon.

I dagarna väntar Sandra Pegel på besked om hur det ska bli med hennes tjänst. Ska hon få vara kvar eller måste hon börja pendla till Gävle för att kunna arbeta?
– Osäkerheten gör att man tappar motivationen på jobbet. Det känns inte så stor idé att sätta igång eller utveckla saker. Sedan finns också en oro för att bli arbetslös. Jag funderar på om jag ska plugga eller söka något annat jobb. Men det känns tråkigt, jag vill ju vara på badhus. Jag har hittat platsen jag vill vara på och vad jag vill göra.
Att jobba på badhus har varit en dröm sedan hon var liten. Arbetsuppgifterna är varierande. Hon sitter i kassan, håller i simskolor och vattengympapass, städar och är badvakt på sommaren.
– Arbetskamraterna är viktiga för att göra arbetet kul, men också att man känner att man kan utvecklas och utveckla verksamheten. Kon­takten med människor gillar jag också. Många tycker att det är trist att städa, men jag kan tycka att det är roligt.
Att få ett fast jobb är svårt, konstaterar Sandra. Hon fick själv vara uppmärksam på hur länge hon hade arbetat och ringde på eget bevåg upp kommunen och konstaterade att hon var inlasad:
– Jag var väldigt intres­serad och ville ha en tjänst. Men det borde inte behöva vara så. Jag kunde önska att det var lite tryggare bara – att man fick känna sig trygg.

Foto: ANDERS HANSSON

ANGELIKA: Att ha ett jobb är det viktigaste 

ANGELIKA PERSSON
Ålder: 19.
Bor: Smedstorp.
Yrke: Maskinförare.
Utbildning: Naturbruksprogrammet med inriktning jordbruk. Student 2007.
Lön: Ca 95 kronor/timme.
Tid i yrket: En dag (när vi träffas).
Anställningsform: Provanställning.
Jobbar med om tio år: Jag jobbar på en gård.
Om facket: Jag har funderat på att gå med, men jag har inte hunnit tänka så mycket på det.

– Jag är första tösen som jobbar på den här maskin-stationen. Det är rätt fräckt.
Veckan efter studenten fixade 19-åriga Angelika Persson sitt första arbete.

För en dryg vecka sedan var det jubelskrik och fest dagen lång. Det var Angelika Pers­sons studentdag. Det kändes overkligt att skolan äntligen var slut. Det var både skönt och inte så skönt. När det var över som hon hade längtat efter så länge, undrade hon lite var tiden hade tagit vägen.
Och så var det det där med jobbet. Alla de andra i hennes klass från naturbruksgymna­siet i Skurup hade ordnat jobb till studentdagen, men Ange­lika hade ännu inget. Trots det var hon inte särskilt orolig:
– Här finns så många jord-bruk där det behövs jobb så jag visste att det mest var en tids-fråga innan jag skulle få något.
Här omkring är i trakterna av Smedstorp en bit utanför skånska Tomelilla. Ett land­skap som böljar fram, med vallmo i väggrenarna, kor som betar i hagarna och med en rätt livlig trafik av traktorer.
En liknande traktor har Angelika kört tidigare under dagen. Hon är fortfarande om-tumlad och lite trött efter första arbetsdagen på jobbet som provanställd maskin­förare på Vallby-Hannas maskin­station.
– Det är inte så många töser som jobbar som maskinförare och därför känns det extra roligt. Det viktigaste är ändå att man får ett jobb så man kan tjäna pengar, oavsett vad det är. Har man inget jobb tjänar man inga pengar, man kan inte flytta hemifrån, köpa bil eller åka på semester.

Det viktigaste när hon tänker framåt är att hon ska trivas med det hon gör. Ha bra arbetskamrater och jobbet nära så hon slipper köra så långt.
Jobbet på en maskinstation beskriver hon enkelt med ”man kör traktor åt andra som behöver hjälp”. Det kan handla om pressad halm eller gödsel, transporter från ett ställe till ett annat.
– Jag har fått ett jobb jag vill göra. Jag kan tänka mig att jobba inom den här bran­schen hela livet.
Att ha en egen gård fram­över är inget hon drömmer om. I sådana fall skulle det vara något litet.
– Jobbar man borta har man arbete mellan sju och fyra, har man eget är det 24 timmar om dygnet.

Foto: ANDRÉ de LOISTED

HARIS: Utan pengar är man ingenting

HARIS GALIC
Ålder: 22.
Bor: Malmö.
Jobbar som: Busschaufför.
Utbildning: Två år på gymnasiets handel- och turismprogram och bussförarutbildning via arbetsförmedlingen.
Lön: 110 kronor/timme.
Tid i yrket: Sedan november. 2006. Anställningsform: Timanställd, arbetar ca 120-130 timmar per månad.
Jobbar med om tio år: Så länge det finns bilar och någonting att köra så finns jag där.
Om facket: Jag tror inte att facket kan hjälpa en timanställd särskilt mycket. 

Haris Galic vet aldrig om eller när han ska arbeta. Dagen innan eller med någon timmes varsel ringer arbetsgivaren in honom till jobb som busschaufför i Malmö.

Det är inte lätt att bestämma tid för intervju med Haris Galic. Han vet aldrig i förväg om han ska jobba. Eller vilka arbets­tiderna blir om han får jobb den dagen. Vi bestämmer i alla fall en specifik dag och säger att vi håller det öppet när på dagen vi ska ses. Sent kvällen innan skriver han ett sms-meddelande: ”jag slutar klockan tre”.
Om Haris själv fick bestämma skulle han jobba enligt schema, vardagar mellan 8 och 4 och inga helger. Men han kon­staterar krasst att det ”inte finns på busschaufförer­nas agenda”. Istället jobbar han varannan helg och får reda på när han ska jobba från en dag till en annan.
Haris kom till Sverige från Bosnien med sin familj år 2000. Då var han 15 år och började i den svenska skolan i nian. Efter två år på Handel- och turismpro­grammet hoppade han av gymnasiet 2004. Under ett drygt år därefter hoppade han in vid behov på en biluthyrningsfirma. Sedan tog det slut.
– Jag var lite orolig eftersom min svenska inte är perfekt och då får jag inte jobb var som helst. Och utan jobb så har man inte någon frihet eller fritid, man får leta jobb, leta jobb. Och utan pengar är man ingenting, har man ingenting. Utan pengar är man noll, säger Haris på rejäl malmöitiska.

Haris Galic gick till arbetsför­medlingen och frågade efter yrkesutbildningar eftersom han såg det som den snabbaste vägen till jobb. Det fanns några olika att välja på. Truckförarutbildning, bussförarutbildning. Han valde utbildningen mot buss då han gillar att arbeta med människor.
Han klarade utbildningen på sex månader och fick löfte om provanställning hos Arriva som kör busstrafiken i Malmö.
Haris Galic gillar jobbet som busschaufför. Främst för att han inte är instängd mellan fyra väggar utan är ute och kör runt i stan. Han tycker också om ansvaret som yrket innebär. Att han kör en buss med 50-60 människor ombord.
Medan vi sitter vid busstorget utanför centralstationen i Malmö står en otålig kollega och väntar på att vi ska bli klara så de hinner röka en cigarett tillsammans innan kollegan ska hoppa på sin buss. Arbetskam-raterna finns där även om de inte tillbringar hela dagarna tillsammans.

Haris Galic är ännu inte med i facket och har inte funderat över att a-kassan skulle inne-bära en viss trygghet om han blev av med möjligheten till timanställning. Han tänker inte så alls. Han ska jobba.

Foto: PERNILLA WAHLMAN

KATRINE: Tryggt att veta arbetstiderna

KATRINE LOO
Ålder: 21.
Bor: Gävle.
Jobbar som: Köksbiträde.
Lön: 93 kronor/ timme.
Tid i yrket: Sedan 2004.
Anställningsform: Tim­anställd, får fast tjänst till hösten. Utbildning: Livsmedels-programmet på gymnasiet.
Jobbar med om tio år: Jag hoppas att jag fortfarande jobbar med matlagning.
Om facket: Jag gick med så fort jag tog studenten.

Till hösten får Katrine Loo fast jobb i köket på Gävle sjukhus.
– Det betyder jättemycket. Det blir en helt annan trygghet – att veta hur jag jobbar, när jag är ledig, att jag får semester och vilken lön jag får.

Katrine Loo tar emot i sjukhusköket iförd rutiga kock­byxor, vit jacka, hårnät och mössa. För dagen är hon i diet­köket som lagar all specialkost till patienterna. Andra dagar kan hon vara i matsalen där personal och besökare äter, i kallskänken eller storköket.
Mat är den sammanlänkande faktorn och något Katrine helt tydligt brinner för:
– Mat förändrar sig hela tiden. Det kommer nya recept och nya rön och det går att vara kreativ inom matlagning. Lönen är inte den bästa, men så länge jag trivs och tycker att det är roligt spelar det inte så stor roll.
Att hon skulle gå livs­medels­programmet på gymna­siet var självklart efter­som det var intresset som fick styra. När hon skulle sluta skolan hade hon ”panik att inte få jobb”. Men hon tog saken i egna händer. Katrine satte sig och skrev ansöknings­brev till massor av ställen där hon kunde tänka sig att jobba – oavsett om de sökte folk eller ej.
Ett av breven skickade hon till köket på Gävle sjukhus. Det var på vinst och förlust efter­som de inte hade annonserat. Men de hörde av sig, Katrine fick sommarjobb och därefter har hon varit kvar.

Under en tid hade hon ett vika­riat och gick på schema, men mestadels har hon arbetat som timanställd under de tre år hon arbetat:
– Det har inte varit roligt. Det gör att man blir nervös över hur man ska klara den här månaden, och nästa… Det gäller att planera räkningar och extrautgifter och räkna på hur mycket man har jobbat. Det har varit kämpigt. Även livet i övrigt påverkas eftersom det är svårt att planera saker.
Ibland när det har varit en bra framförhållning har hon fått ett schema för flera veckor framåt. Oftast handlar det om att få arbetstiderna en vecka i förväg, och ibland dagen innan. Det gör att Katrine sällan planerar in egna saker i förväg, hon förklarar att hon vill jobba så mycket som möjligt och därför inte bestämmer annat innan hon fått sina arbetstider.
– Under den här tiden har jag ju också varit orolig för att bli heltidsarbetslös. Jag har sökt andra heltidsjobb inom restau­rang, i nästan hela Sverige, många säsongsjobb och dom är det hård konkurrens om.

Hon säger att hon trivs jättebra i sjukhusköket men hoppas inte att hon är kvar där om 25 år.
– Jag och min syster har en dröm att öppna ett eget kafé med en rejäl lekhörna för barn. Vi pratar om det varje gång vi träffas, men det blir nog bara en dröm. Jag är nog för feg och så är det ekonomin som spelar in.