Kvinnan skäms. Hon, som bara är 20-30 år, sitter utanför McDonalds, där några ungdomar just hugger in på sina hamburgare. Det kryllar av människor i den franska staden Marseille. Många skyndar in och ut ur affärerna, eftersom det är sista dagen på rean.
I närheten sitter en annan kvinna med nedsänkt huvud. Hon har lindat in ansiktet i en svart sjal för att inte synas. Bakom en pelare sitter en man på en svart, tunn filt. Han håller armarna runt knäna och trummar med fingrarna.

De hemlösa lever i utanförskap. De förbipasserande ser antingen ned på dem eller tycker synd om dem, i stället för att inse att det är styrka att våga be någon annan om hjälp för att överleva. De flesta i Marseille är vana vid tiggarna och för människorna som sitter och äter vid den gamla hamnen, är det en alldeles vanlig lördag.
Det är det inte för mig.
Jag träffar en fattig kvinna, som sitter lutad mot en port. Hon håller ett sovande barn i famnen. Framför henne står en pappersmugg. Jag ger henne några mynt och hennes ögon lyser av tacksamhet. Hon tar mig varsamt i armen och frågar med låg röst om jag har något att äta.

Det är inte första gången som jag möter fattigdom och hemlöshet. Jag har vandrat längs gatorna i Etiopiens huvudstad Addis Abeba och haft barn springande efter mig. De har varken haft mat, vatten, pengar eller något hem. De har viftat bort flugorna från sina ansikten och ivrigt frågat efter pengarna. Jag har också träffat vuxna i Etiopien som med högburet huvud frågat om de kan få mat eller pengar.
Det var fruktansvärt; men ändå berör hemlösheten i franska Marseille mig mer. Och jag vet varför. Det är för att skammen ligger i luften. I Etiopien är inte fattigdomen förknippad med skam. Jag har ofta hört de etiopier jag träffat i Addis Abeba säga att ”etiopier är ett stolt folk”. Och det är sant.
De hemlösa i Frankrike är däremot medvetna om att de står utanför samhället. Det blir extra uppenbart när ett demonstrationståg går genom staden. Lärare och anställda i privata företag protesterar mot att den franska regeringen vill privatisera skolor, posten, ja allt som finns i landet.
Medan demonstranterna tågar genom staden sitter de hemlösa kvar på sina platser, som åskådare av en verklighet de aldrig kommer att tillhöra.

JA
till homoäktenskap.

NEJ
till ett SSU präglat av konflikter och skitsnack.

(Sofie Wiklund är ledarskribent på Dala-Demokraten och kafébiträde.)