Susanne kämpar för att Ashley ska få stanna

Det var i januari som elevassistenten Susanne Carlsson satt och tittade på lokalnyheterna på tv. Det kom ett inslag om en flyktingfamilj som hotades av utvisning. Det var en mamma och två små barn som bodde i samma by i Skåne som Susanne, i Tollarp. Något hände i Susanne. Så här skulle det inte få vara.
– Jag fick numret till mamman, Emily Collins, via en kompis. Jag ringde upp och så började vår kontakt.
Emily Collins kommer ursprungligen från Nigeria, men när hon blev gravid för fem år sedan sökte hon asyl i Sverige. Skälet var ett: könsstympning. Hon är själv könsstympad och ville göra allt för att hennes barn inte skulle få lida samma tortyrbehandling. Det är enligt nigeriansk lag förbjudet med könsstympning, men traditionen lever kvar på många håll.
– Hade det funnits en chans att undvika tortyren hade jag inte lämnat Nigeria, säger hon.

Hon bodde först i Bräcke i Jämtland och där födde hon sin äldsta dotter Ashley. Efter ett par år kom hon till Tollarp i Skåne. Här fick hon besök av Ashleys pappa, som bor kvar i Afrika, och nio månader senare födde hon  sin andra dotter Trisha. Och det var alltså här hon fick kontakt med Susanne.
– Det var barnen som fick mig att reagera, säger hon. Att skicka tillbaks dem till ett land de aldrig varit i… Nej.
Först var det frikyrkan Betaniakyrkan som engagerade sig för Emilys sak. Susanne tog kontakt med kyrkan och tillsammans ordnade de en stor manifestation för Emily och barnens sak.
– Jag är också politiskt aktiv i socialdemokraterna och fick med mig SSU och kvinnoförbundet, berättar Susanne.

50 personer kom till manifestationen och den resulterade i mycket medial uppmärksamhet. Kristianstadsbladet och Sveriges Radio bevakade. Men dagarna före manifestationen kom ännu ett bakslag: Europadomstolen beslöt att inte ta upp Emilys fall.
Susanne Carlsson säger att hon lärt sig mycket av engagemanget för familjen.
– Jag har till exempel skickat en massa mejl, det kunde jag inte förut.
Mejlen har gått till alla riksdagsledamöter i Skåne. Susanne berättar att hon bara har fått positiva reaktioner på sitt engagemang från kolleger och från föräldrarna till de barn hon tar hand om i sitt arbete.
– De säger ”Gud vad bra att någon gör nånting”. Det är jättehärligt, för jag var osäker på vad folk skulle tycka.

Men hon betonar också att arbetet tar mycket tid.
– Till slut sa mina egna barn: Nu håller vi för öronen, vi orkar inte höra mer. Men jag har lärt mig att man orkar. Helt plötsligt hittar jag tid jag inte hade förut. Familjen ställer trots allt upp mycket och det är roligt att man kan göra någonting.
Susanne har jobbat klart för dagen och åker i bilen från Kristianstad till Tollarp där både hon och Emily bor. De går till en gunga, Emily gungar Trisha, Susanne gungar Ashley.
– Gunga snabbare, snabbare!
Susanne fortsätter prata om sitt engagemang för familjen och fredsmärket dinglar runt hennes hals när hon talar.

Och att engagemanget betyder något bekräftas av Emily:
– Det ger mig energi och hopp att folk stöder mig.
Jag frågar Emily vad som händer om hon får ett nej den 8 juni:
– Jag vill inte tänka på det. Jag vill bara vara positiv, det är för fruktansvärt att tänka på det.

| Foto: Bonny Håkansson |