Båda såg glada och lättade ut. Båda kan känna sig som vinnare, så som det ska vara när parterna förhandlat och kommit överens.  

Det handlar om att ge och ta, att inte kunna få igenom allt man önskat, men tillräckligt mycket. Den som inte släpper ifrån sig något kan knappast anses förhandla.
Nu får facket gehör för sin viktigaste fråga, den om kvinnopotterna. 600 kr av de totalt lägst 2525 kronorna som lönerna ska höjas med under tre år har tillkommit just för att förbundet har en stor grupp kvinnor som tjänar under 20 000 kr.
Utmärkt är också att deltidsmåttet räknas upp från 17 till 20 timmar, vilket ger tryggare anställningar för alla deltidare, som får rätt till a-kassa, enligt de nya och hårda regler som alliansregeringen infört.

Hur pengarna ska fördelas ute i kommunerna avgörs mellan parterna lokalt, en lösning som ger både möjligheter och risker. Bra är att det ger chans att fördela lönerna efter vad som gäller lokalt. Det finns ju även lågavlönade män och inget hindrar – om parterna är överens – att även deras löner kan höjas. Dåligt kan det vara om parterna inte kommer sams och vissa individer därmed riskerar att nollas.
Överhuvudtaget ger avtalets konstruktion mycket makt åt de lokala förhandlarna ute i kommunerna. Först 2009 garanteras alla 175 kr i månaden av de i snitt 842 kronorna per år under tre år som avtalet ger.

I år får alla pengar utbetalt som två engångsbelopp, om 1800 kr på heltid i slutet av juni och 3600 kr i slutet av december. Därmed kan alla medlemmar snabbt få pengar i plånboken. Många av Kommunals förhandlande sektioner och arbetsgivare har redan förberett sig och ligger i startgroparna. De kommuner som ambitiöst förberett sig med lönesamtal och preliminära utlägg kan förhoppningsvis använda detta för nästa års förhandlingar, då allt ska läggas ut lokalt, utan individgaranti. De förhandlingarna kan nu komma igång redan efter sommaren, så att även nästa års löner kommer i tid.

Efter många år med individuell lönesättning inskrivet i avtalet har tillämpandet gått trögt på många håll, men sakta vinner modellen terräng.  Många, medlemmar är dock skeptiska, inte minst de med tillfälliga anställningar. Det är nu upp till bevis för parterna ute i landet att visa att lokal lönebildning kan fungera som det är tänkt.
Lägstalönerna höjs med 2000 kronor till 17000 kr för dem med yrkesgymnasial utbildning och de övriga får lönen höjd från 13 800 kr till 15 300 kr. Det är dock inte förrän i slutet av perioden, 1 april 2009, så värdet av den höjningen beror på inflationen under åren som kommer. Antalet som får nytta av höjningen kan också sjunka i takt med att lönerna höjs i vanliga förhandlingar, men markeringen är ändå ett steg i rätt riktning.

Kommunal bör ha minst som Handels, sa oppositionsrådet i Stockholms läns landsting  Lars Dahlberg (s) i KA 10/2007. Och även de borgerliga ledamöterna i arbetsgivarnas förhandlingsdelegation verkar ha varit inne på samma spår. Kommuner och landsting, oavsett partifärg har gjort sig beredda på att betala. För låga lönepåslag kan straffa sig när efterfrågan på personal ökar och någon B-arbetsmarknad vill de offentliga arbetsgivarna inte se, deklarerar de tydligt i tidningen Dagens Samhälle 17/2007.
Även Ingela Gardner Sundström och Helene Fritzon, den senare vice ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation verkar nöjda med kvinnosatsningarna.

Sannolikt var det Handels avtal som banat väg och fungerat som murbräcka för Kommunalarna, som nu fått ett av arbetsmarknadens bästa avtal. Första steget har tagits men vägen mot utjämning gentemot männen i industriförbunden är fortfarande mycket lång.