Ska kommunalarna få sin del av kakan?
Under vårens avtalsrörelse visar de nya moderaterna vad deras arbetslinje står för i praktiken. Det handlar om misstro, disciplinering och 1920-talets nödhjälpspolitik.
Det pågår en kamp på två områden: Ska kommunalarna ha sin rättmätiga del av lönekakan och ska de ha rätt till trygghet om de blir arbetslösa.
I skrivande stund står Kommunals avtalsrörelse och stampar. Efter stora skattesänkningar till de rika ropar regeringen på räntehöjning när de lågavlönade vill minska klyftan till de välbeställda. Samtidigt ser vi hur arbetslinjen, i form av såväl krav som trygghet i förändring och aktiv arbetsmarknadspolitik kastas på tippen. I stället handlar det om skrämseltaktik: Arbetslösa ska tvingas ta första bästa jobb. Det är som på 1920-talet med ersättningsnivåer långt under vanliga löner och stark misstro mot de arbetslösas vilja att ta arbete. Arbetslinjen har bytt skepnad, från en human, stödjande med ersättningsnivåer man kan klara sig på till en modell som handlar om disciplinering, kontroll och till och med kränkning.
Arbetslinjen, med en frivillig, statligt subventionerad arbetslöshetsförsäkring, är en del av den svenska modellen sedan 1935. Den som mister jobbet och inte snabbt får ett nytt ska få hjälp till praktik, sysselsättning eller utbildning. Nu har regeringen tredubblat avgifterna, avhoppen ur a-kassan har satt fart.
Ams skär dramatiskt i de program som kan hjälpa folk, bidrag till Komvux sänks och uppsökarbidrag till studier plockas bort. De arbetslösa ska sitta hela dagarna på arbetsförmedlingen och söka. De ska vara disciplinerade av fattigdom, inte motiverade att utvecklas och komma vidare. Finansminister Anders E Borg vill att a-kasseavgifterna ska vara högre ju högre arbetslösheten är i ett förbund, vilket han ser kopplat till fackets kamp för bra avtal. När lågavlönade kommunalare vill minska klyftorna mot de högavlönade löntagarna, då ropar regeringen på räntehöjning och varnar för inflationsbrasa.
Men de talar tyst om att den borttagna förmögenhetsskatten och subventionerna till hushållstjänster till högavlönade hade räckt till att nyanställa 15 000 personer i kommunal verksamhet. Det handlar om 6 000 barnskötare, 7 000 undersköterskor och 2 000 lärare.
Det nya arbetarpartiet blir historiskt genom att återinföra misstron som huvudprincip i arbetsmarknadspolitiken.
Det ska löna sig att arbeta. Även för Kommunals medlemmar. Att de får en bra löneökning är inget för Riksbanken, utan en angelägenhet för kommunpolitikerna. Nu har de sin chans. Finns det pengar till skattesänkningar finns det pengar till högre löner.
