Åsa bytte sjukhus mot takåsar

Åsa Bergman har total koll på sina egna fötter, men kommer ihåg hur det känns att vara på ett tak för första gången. Det pirrar. Benen är stela och armarna står ut en bit från kroppen. För säkerhets skull.
Säkerhetslinor används sällan. Det blir för mycket att släpa på, tillsammans med stegar, slangar och verktyg. Däremot ska det finnas godkända säkerhetsanordningar på taken. Men det är inte alltid verkligheten ser ut så. Stegar kan vara trasiga, av fel modell, eller helt enkelt saknas. Sotarna har ingen skyldighet att gå upp på ett tak som känns osäkert, men många gör det ändå för att undvika en konflikt med fastighetsägaren.

Efter två och en halv timmes väntan på någon med nyckel befinner vi oss på ett tak i centrala Stockholm. Klockan på gamla Centralposthuset visar 9.40. Solen värmer och utsikten över takåsarna är mäktig, om man vågar släppa blicken från sina egna fötter. Åsa och hennes kollega Jesper går med vana steg fram till utblåset.
– Det luktar friterat, säger Jesper som inte ätit någon frukost i dag.  
Åsa lyser med en ficklampa ner i utblåset och konstaterar att det ser bra ut. Inte så mycket smuts, det behöver inte spolas rent. Risken är då att smutsen finns någon annanstans. Och det gör den. Nio våningar ner, i källaren, finns fläktsystemet. Genom rens­luckorna kan man se rakt in på härligheten. Fettet hänger i klasar och filtren är inte bytta på ett bra tag. Men varken Åsa eller Jesper är direkt äckelmagade.
– Det är inte ovanligt att det ser ut så på restauranger, säger Åsa. Men det värsta är nog när man ser råttor som springer omkring.
Hon måttar med händerna.
– De riktigt stora är äckliga, och ofta aggressiva. Då är det bara att gå därifrån.

Kanalen ska rensas. Filtren tas bort och Åsa tar på sig skyddskläder. Regnjacka, skyddsmask och stora, gula handskar. Rökrent heter vätskan som ska spolas in i kanalen. ”Hög­alkaliskt rengöringsmedel vid extrema rengöringsförhållanden”. Outblandad har den ett PH-värde på 14. Det är den utblandade versionen som ska spolas in i kanalen, men inte heller den är särskilt bra att få på kroppen. Åsa säger att hon ofta tänker på hur hälsan påverkas av jobbet. Igår läckte det igenom Åsas skyddsmask.
– Då är det bara massor av vatten som gäller. Och fet salva. Men det ska ju egentligen inte hända.

Åsa var den enda tjejen i sin klass när hon utbildade sig till sotare. I början var de två, men den andra hoppade av.
Hon tycker att hon blivit bra bemött nästan jämt. Både under utbildningen och i arbetet. Inget gullande, ingen särbehandling. Skönt. Även om vissa kunder vid tillfälle har kommenterat både hennes kön och ålder.
Åsa är tjugofyra år. Innan hon blev sotare jobbade hon som undersköterska. Men hon tyckte till slut att det blev för mycket rutin. Och för många sjuka människor, säger hon med ett skratt.
Åsa hade alltid velat bli sotare, men inte vågat sig in i branschen på grund av mansdominansen. Till slut sökte hon ändå, och nu har hon gått från provanställd till fast anställd sotare.

Från tak till källare. Från restaurangfläktar till kakelugnar. Dagens nästa anhalt är Hälsingegatan, där två kakelugnar ska sotas.
Det bästa med jobbet är kollegerna och friheten, tycker Åsa. Att inte vara på samma plats dag efter dag, att få åka runt och se olika ställen.
– Man får verkligen se hur folk har det, säger Åsa. Från misär till paradvåningar.
Det sämsta, tycker hon, är bommar. Det vill säga när folk inte dyker upp när de ska, och man får vänta.
Det kanske drar ut på tiden och går ut över andra jobb, eller de andra arbetslagen om de behöver hjälp.
Själv kan jag inte sluta tänka på hur det sticker i halsen från kemikalier. Eller hur långt det är mellan asfalten och taket på ett åttavåningshus.

-|Foto: Elisabeth Edén|-