Countrytjejerna som tar strid mot Bush

En mening innehållande ord som ”President” ”ashamed” och ”Texas”, var allt som behövdes för att Dixie Chicks skulle hamna i ett orkanoväder för några år sedan. Det var ett svek och totalt oamerikanskt att säga att man skäms för att ha samma hemstad som presidenten. Under en konsert i London några dagar innan invasionen av Irak 2003 uttalade sig Natalie Maines om George W Bush och tappade konservativa fans på köpet. Lika bra var väl det. Den publik Dixie Chicks har i dag störs inte av att dess idoler vågar ta ställning. Tvärt­om.
Det finns mycket jag avskyr med country. Fula kläder, konservativa åsikter och sliskiga ”jag-tar-livet-av-mig-om-du-inte-älskar-mig-texter”. Men när Natalie Maines gnälliga röst och Emily Robinsons svängiga mandolinsolon når mina öron är jag den första att svinga ett osynligt lasso och dra av ett ”Yeehaaa!”. Var, när eller hur spelar ingen roll – sist satt jag i i min soffa med ett gäng obetalda räkningar. De blev inte betalda den kvällen heller.

Svänget är inte det enda som berör. Låten White trash wedding baseras på bandmedlemmen Martie Maguires försök att gifta sig i Texas. Prästen vägrade viga paret eftersom Maguire varit gift tidigare. Därav raderna ”I shouldn’t be wearing white and you can’t afford no ring” som kan få mig att skratta högt när som helst.
Jo, det finns floppar också. ”Loving arms” som är just så tråkig som titeln antyder. Eller nittiotalspoppiga ”There’s your trouble”. Inte bra. Men annars. Dixie Chicks är country för countryhatare, musik för musikälskare och en bottenlös peppkälla för vem som helst. Hårstråna på armarna håller sig alerta, helt enkelt. Precis som det ska vara.