Parkeringsvakten — älskad och hatad i 50 år

– Jag ska mörda dina barn om du inte tar tillbaka lappen!
Anita Hellberg har varit p-vakt i 18 år och har hört det mesta:
– Det går in genom ena örat och ut genom det andra.
Åtta parkeringsvakter sitter i fikarummet i parkeringshuset Abisko i centrala Jön­köping. Alla har de råkat ut för något liknande som det Anita berättar. Yvonne har blivit puttad så att hon föll i backen. Vero­nica Lindheim blev ryckt i armen av en våld­sam felparkerare så sent som i torsdags.
– Det är svårt att veta hur man ska reagera. En del tycker att det är väldigt provocerande om man bara vänder på klacken och går.

Anita Hellberg har lappat bilar i 18 år.
Foto: Robert Eriksson

Den där gången i torsdags kom flera vittnen fram, och det gjorde att situationen lugnade ner sig.
Är det värt det?
– Det vete sjutton. Man tvivlar ibland, säger Veronica.
Bredvid henne sitter Carina Gardewall. Hon har varit parkeringsvakt i femton år och säger:
– Det värsta är när de har småbarn med, och så står de och skäller på oss inför barnen.

Det svarta morgonkaffet är uppdrucket, det är dags att gå ut på stan. Vi följer med Carina och Anita ut till distrikt fem på den östra sidan av Jönköping.
Det är en lugn torsdagförmiddag, men lugnet bryts av Carinas mobiltelefon som piper. Hon får sju sms. De är från verkstadsarbetarna inne på kontoret om misstänkt trasiga parkeringsautomater. Folk har rapporterat in till kommunen och på det här sättet får Carina veta det. Är automaterna trasiga blir det ingen lapp.
Vi går Östra Storgatan fram. Här står flera bilar till synes huller och buller, men några böter blir det inte.
– Här får de stå fram till elva för att lassa och lossa, sen måste de ha tillstånd.
Händer det att ni själva felparkerar?
– Nej. Det skulle stå på första sidan i Jönköpingsposten direkt, säger Anita.
Och Carina ger en annan anledning:
– Folk känner igen en.
Det är bland annat därför som hon aldrig lappar i området där hon själv bor. Då skickar kontoret någon annan.
– Det är inte så kul att lappa sin grannes bil…

– Man är glad att man slipper stressen. Jag hade
ont i axlarna efter städjobbet. Det bästa är att få vara
ute, säger Carina Gardewall.

Carina Gardewall var tidigare städerska, medan Anita Hellberg arbetade på storköket på länets sjukhus Ryhov.
– Jag ville prova nåt annat och det är skönt att det är så fritt. När jag hade läst  platsannonsen i tidningen ringde jag min dotter, berättar Anita. Dottern utbrast: Mamma, det ska du söka! Det beslutet ångrar jag absolut inte. I storkök är det sån tids­press och tungt är det också. Vi behöver inte jäkta och stressa.
Carina håller med om friheten i jobbet:
– Man är glad att man slipper stressen. Jag hade ont i axlarna efter städjobbet, man rör sig nu också, men på ett annat sätt än när jag städade. Det bästa är att få vara ute.
– Våren och försommaren är bäst, säger Anita.
Men Jönköping är ju känt för att vara ett riktigt blåshål, försöker jag.
– Jo, när det blåser en riktig nordan på hösten och man går ute i två timmar, då känns det i ansiktet, medger Carina.
Men till skillnad från Kommunal­arbetarens reporter är parkeringsvakterna i Jönköping ordentligt klädda. Av arbetsgivaren får de nya skor varje år och ordentliga kängor vart tredje. Till det varsin rejäl täckjacka, byxor och skjorta. På sommaren får de pikétröjor, shorts och sandaler.
Vi närmar oss Kanalgatan. Först kollar Anita att automaten är hel och fungerar.
– Det är okej, ropar hon till Carina som börjar kolla bilarnas fönster efter betalad p-biljett.

Det är fyra dagar sedan löning när vi går genom stan, något som brukar innebära fler felparkerare.
– Före lön är de jättenoga, berättar Carina. När lönen har kommit kan de strunta i både biljett och bot…
Vi kommer återigen in på utsattheten i yrket. Jag försöker få dem att berätta det värsta de har råkat ut får, det värsta någon har sagt till dem.
– Det är så fult så det vill jag inte säga, säger Anita.
Hur gör man då för att inte ta åt sig?
– Det beror på hur jag mår den dagen, säger Carina. Är man stark bryr man sig inte. Vissa dagar kanske man blir förbannad, andra dagar tar man åt sig. Det är därför vi inte går ut direkt, vi ska hinna landa först. Kanske man har bråkat med barnen innan på morgonen.
Hur reagerar man då när någon hotar och kallar en för värsta tänkbara namn?
– Vi får ju inte skrika tillbaka, det blir bara värre. Vi ska behålla lugnet och låta bilisten tala, säger Carina och visar: Hon tar på sig ett riktigt snällt leende och nickar lugnt.

Fem över tio kommer första lappen. Det är en stor företagsbil som står på Östra Storgatan. Den står på en parkerings­plats och stör knappast någon, men parkeringsskivan är gammal och den har inte betalat p-biljetten. Det blir 300 kronor. Som mest kan felparkerarna i Jönköping få betala 600 kronor.
– På handikapp-platser är vi nog hårdast. Där finns ingen ursäkt, säger Carina.
Men att vara parkeringsvakt är inte bara att lappa bilar. De visar vägen, berättar om parkeringsregler för turister och andra. Kan tipsa om köpställen och annat. På somrarna lånas de någon gång i veckan ut till Gränna, som annars inte har parkeringsvakter.
– De parkerar hur som helst. De blir lite snopna när vi kommer dit, berättar Anita.

Det närmar sig lunch och ett stilla regn­stril faller över Jönköpings gator. Den sista snön töar bort och i eftermiddag blir det bil som gäller.
– När man åker ut och visar sig betalar folk, ögontjänare är vi ju lite till mans. Regnar det mycket är det svårt att skriva, säger Anita.
En av eftermiddagsturerna går till Kax­holmen, på landsbygden öster om Hus­kvarna. Någon har anmält att en släpvagn står i en vändzon med parkeringsförbud.
Vi kommer fram efter en kvarts bilkörning genom ett töande Småland. Släpet står där och har uppenbarligen stått där länge, det finns ingen snö under, bara runtom. Men det är inte bara att sätta dit lappen, eftersom det är okej att lasta och lossa i några minuter.
Så där sitter parkeringsvakterna Carina Gardewall och Anita Hellberg och väntar. Tittar ömsom på klockan och ömsom på släpvagnen. I nästan tio långa minuter på en öde vändplats.