Lekspråket stockholmska i min barndoms Malmö var framförallt en utklädningsdetalj, som förvandlade oss till mer vuxna, en del av rolluppsättningen, tillsammans med dockorna, den lilla lekservisen, kläderna och ibland även läppstiftet. När vi bytte tillbaks till vår vanliga dialekt var leken slut.

Vi pratade malmöitiska, och självfallet retades vi någon gång med de som inte talade som vi. Det var Maija och Zivojin från Serbien, Zorrica från Kroatien, Lena från Askersund, Katarina från Stockholm och alla de andra i klassen på Österportsskolan. Ingen snäll miljö på något sätt, men jag kan inte minnas att vi var särskilt provocerade av just Stockholm.

Så småningom blev jag stor och fick lust att se världen, i alla fall Stockholm, jag sökte och fick ett vikariat på en stor tidning – trots min breda dialekt.
Tänk om jag drabbats av samma öde som Magnus Ahltin, som inte fick IT-jobbet han sökte i Lund för att han var för stockholmsk.
Magnus berättar i DN 27 mars om hur förvånad han blev när han via mejl fick skälet till att han valts bort: ”Det som gjorde att du kom tvåa (eller hur man ska uttrycka det) är nog att du framstår som väldigt stockholmsk – både i din ansökan och i telefon”

Till Sif-tidningen förklarar företaget Semcons gruppchef Linus Magnusson det negativt stockholmska med att ”ansökan andades gott självförtroende. Sånt uppskattas inte här. Här gillar man folk som är lågmälda och timida. Stockholmare anses som dryga och tar stor plats.”
Lustigt nog har samma företag tidigare varit mycket nöjda med Magnus, men detta var som sagt i Stockholm, och Stockholm ligger inte i Skåne.

Som skåning i förskingringen känner jag mej lite lätt generad över hur den skånska mentaliteten slår. Semcon är ett börsnoterat företag med 1700 anställda. Skåne är porten mot kontinenten, men det är definitivt ingen garanti för ett öppet sinnelag.
Själv betraktas jag numera som förtappad av mina gamla skånevänner, och räknas som stockholmare, trots att dialekten lever kvar.

Inte hemma där, inte helt hemma här, så är det att vistas mellan två kulturer.
Jag känner ändå mig hemma och nöjd där jag är, i Stockholm, som så många andra svenskar från när och fjärran. Tur att man är skåning i Stockholm och inte tvärtom. En äkta stockholmare kan nämligen numera både se ut och låta lite hursomhelst. Kom hit alla skåningar och känn på huvudstadens gemyt!