–  Mina barnbarns förskola har fått pris. Nu ska den privatiseras. Varför, undrar Ingvar Carlsson, där han sitter i det Erlanderska rummet på andra våningen i Arbetarrörelsens arkivs lokaler på Upplandsgatan i Stockholm. 1986 tog han över som partiordförande och statsminister efter den mördade Olof Palme. Han ledde Sverige genom 80-talskrisen, Göran Persson tog över 90-talskrisen, och nu, i 2000-talet, njuter den borgerliga alliansen frukterna av en av sossar välskött svensk ekonomi.
Boken beskriver en välfärdsstat, stadd i snabb förändring, eller förstörelse, hur man nu vill se på saken. Men författarna ser också ett parti som inte hade svar på väljarnas frågor, och som inte förmådde inkludera de mest utsatta grupperna i sitt folkhem.
Anne-Marie Lindgren:
– Vi sa: Alla ska med. Borgarna sa: Alla är ju inte med. Och vi sa –öh…

Rummet, med sina mörka paneler, stuckaturer och jugendmönstrade blomsterslingor i taket, andas en tid då hembiträdena serverade cigarrer till herrarna efter maten. Kanske även en framtida hushållsnära tjänst i det Sverige som en beslutsam allians nu håller på att bygga om.

Vad är då socialdemokrati? Svaren i boken handlar om fördelning, om välfärdsstat, om jämlikhet som förutsättning för frihet, om en svensk modell av förhandlingar och pragmatism, som nu skakas i sina grundvalar. Det samhälle vi ser framför oss marknadifieras i en takt som verkar chocka och oroa både Carlsson och Lindgren:
–  Verklig frihet förutsätter jämlikhet, kapitalets intressen ska inte väga tyngst. Individens frihet måste balanseras mot kollektiva beslut, i ett samhälle. Politiken måste stå över marknaden, säger Anne-Marie Lindgren bland annat. Socialdemokrater är förhandlare, de förhåller sig till sakfrågor och kompromissar sig fram mot inflytande. Socialdemokraterna vill ha bestämmanderätt, inte äganderätt. De vill ha politikens makt före marknaden och medborgaren före kunden.

– Marknaden är en bra tjänare, men en dålig herre, säger Ingvar Carlsson.
Att se förstatligande som en frihetsrörelse är fel, men att privatisera av ideologiska och dogmatiska skäl och inte pröva ägandefrågorna pragmatiskt, är osvenskt, fortsätter han.
 Han drar parallellen med de båda amerikanska presidentkandidaterna Al Gore och George Bush:
 – Före valet sa man, det är ingen skillnad. Men visst var det skillnad- Bush satte på sig skygglapparna och förde en ideologiskt fastlåst på förhand bestämt politik.
Varför ser vi inte att samma sak nu händer här, undrar han och saknar en ideologisk debatt.

Båda kritiserar den utförsäljning av statliga företag som nu ska genomföras, till varje pris. Anne-Marie Lindgren tycker det är dålig ekonomi, varför inte behålla företag som ger goda intäkter till statskassan i tider när det är svårt att höja skatten. Ja, öka gärna ägandet, säger hon. Att privatiseringen dessutom genomförs med fri dragningsrätt på skatterna, dvs det är bara att starta en friskola om man får godkänt av skolverket, utan hänsyn till kommunal ekonomi, är märkligt.  Och Ingvar Carlsson ser mångfalden hotas.  

Är klimatfrågor lika viktiga som klassfrågor?
Ja, sa blivande partiordförande (s) Mona Sahlin för några veckor sedan när hon presenterades som kandidat.
I Carlssons och Lindgrens bok finns miljöfrågorna med som en framtida utmaning, men inte som socialdemokratisk kampfråga nummer ett.
Kan socialdemokratin tänka klimat, utan att samtidigt tänka i termer av klass och makt?
Knappast. Även om varken Carlsson eller Lindgren tar just dessa ord i sin mun. Det handlar här mer om reform än revolution.
Snarare talas det om samverkan, om demokrati och mångfald. Om att använda EU för gränsöverskridande beslut. Men då måste EU bli en demokratisk och social motvikt till kapitalintressena, i högre grad än i dag. Ingvar Carlsson tror fortfarande på en gemensam europeisk valuta, trots att ekonomiskt facit visar att Sverige i de flesta avseenden klarat sig mycket bättre än EMU-länderna.
Carlsson tycker dock att detta inte är tankesmedjans bord.
– Det är min personliga åsikt, vilken väg partiet ska ta där får du väl fråga fru Sahlin om till helgen.

Vad blir då socialdemokratins kampfråga inför nästa val? Kimathotet, självklart. Etnicitet och diskriminering likaså. Men privatiseringen och marknadifieringen av Sverige platsar också som plakatfråga , om de båda författarna får vara med och bestämma.