När jag såg att hon fortfarande var ledsen och kände sig kränkt av sin bror började jag fundera över hur vi vuxna beter oss när barn råkar i konflikt. Vi säger ofta att det inte är så farligt och försöker göra  konflikten mindre än vad den är. För oss vuxna är det ett sätt att  komma undan.
Som förälder vill jag att mina barn skall vara starka och självständiga individer som kan ta ställning för det som är rätt. Men då är frågan hur ett barn som lär sig att inte bry sig när någon behandlar henne illa i  senare skede ska kunna bry sig om andra.

Vår 10-årige son berättade att skolpersonalen hade skällt på honom för att han hade hjälpt en pojke som fick stryk av flera andra barn. Personalen tyckte att han skulle ha sprungit till dem och berättat om vad som hade hänt i stället för att själv ingripa.
Men jag talade om för min son att det var helt rätt av honom att agera och att han inte behövde bry sig om vad personalen hade sagt. Jag insåg att vi vuxna gav honom dubbla budskap.
Men för mig är det här en alltför viktig fråga för att jag skulle kunna ge vika i samförståndets intresse.
Inget gör mig så upprörd som när jag läser om människor som misshandlas eller till och med mördas utan att de som står runt  omkring bryr sig.
Vi har ett medmänskligt ansvar och kan inte i alla situationer nöja oss  med att hänvisa till polisen och ambulansen.
Jag tycker mig ha fått en förklaring till vuxnas passivitet när jag insett hur vi lär barn att hantera konflikter.

Nu för tiden försöker jag förmedla två saker till mina barn. Det ena är att de har rätt att bli arga om de behandlas illa. Det andra är att de i mån av förmåga ska ingripa när de ser att medmänniskor far illa. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där människor är likgiltiga för kränkningar och våld.
Förskolan och skolan kan göra mycket mer för att lära barn att hantera konflikter.
Men även vi föräldrar har ett stort ansvar för att förebygga att  konflikter urartar i mobbning eller misshandel.

JA
till en mobbningsfri skola.

NEJ
till ordningsbetyg.