Det finns ett språk hos människan, ett språk bortom de talade eller skrivna orden. Det är undersköterskan Mirjam Jakobsson i Vårgårda övertygad om.
Det uttrycker hon i sin bok ”Gerontens väg.”
Övertygelsen har hon hämtat från den brasilianske författaren Paulo Coelho. Han formulerade tankarna i sin bok Alkemisten, såld i 30 miljoner exemplar. Mirjam Jakobssons bok ”Gerontens väg” lär väl inte sälja fullt så många. Men likväl är boken en pärla eftersom den ger röst åt de ännu levande människor som vi helst inte vill se. De demenssjuka.
Förra året fick undersköterskan Mirjam Jakobsson Kommunals Alfred Kämpestipendium. Ett mycket träffande val eftersom Kämpe var en författare och lantarbetaragitator som också gav landsbygdens bortglömda en röst på 1920- och 30-talen.
De fattiga och kuvade, ja närmast förslavade, lantarbetarna gick under beteckningen statare och torpare. De var också ordlösa. De som talade genom sitt arbete.
Så talar de demenssjuka genom Mirjams dikter:
Älska människorna!
De som anser oss oförmögna leva våra liv
De som benämner oss kollin och omyndigförklarar oss
De som tager vårt självbestämmande vår autonomi ifrån oss och klampar in i vår integritet
Har ni någon aning om hur vi känner oss?
Ni som bara gör våra försök att skyla våra nakna kroppar till motvärnsvals
Det är nödvärn hör ni!
Och våra själar som ni sätter i brand!
Likt Alfred Kämpe är Mirjam Jakobsson de demenssjukas ombudsman. Hon försvarar deras rätt till liv och känslor. Mot politikers nedskärningar som kanske tar bort röda siffror i bokslutet men ger ärr av misskötsel hos orkeslösa dementa.
Mirjam Jakobsson brinner för sin sak. Och den som brinner åstadkommer ibland storverk.
