Andrea är undersköterska, privatanställd och har tio års erfarenhet, men tjänar fortfarande bara 16 600 kronor i månaden. Nu är hon otypisk på andra sätt, eftersom hon också är politiskt aktiv (s), samt ordförande i Fackligt Aktiva Invandrare, FAI.
Det gör att hon för andra gången kan befinna sig tillsammans med journalister och utredare bland TV-kameror, mikrofoner och fotoblixtar på en 8-marsfrukost, på internationella kvinnodagen, i LO-borgen.

Och ställa sig upp för att fråga arbetsgivarna:  Hur ska jag få rättvis lön? Lönesystemet har hittills inte hjälpt henne framåt:
– Jag är kvinna, nysvensk och tjänar 2000 kr mindre än flera arbetskamrater. Jag är dubbelt diskriminerad och har inte blivit hjälpt av individuell lön!

Ja, hur ska Andrea och hennes många medsystrar få upp lönen? Hur uppnår vi lika lön mellan kvinnor och män löd rubriken på frukostsamtalet.  
En knepig fråga som förstås fick helt olika svar från fack och arbetsgivare.

Arbetsmarknaden är en lönediskriminerande bransch. Kvinnor tjänar ungefär 86 procent av vad män tjänar. Kvinnor är också dåligt representerade bland löneförhandlarna.  Så när det pratas löner så blir det i allmänhet män som för ordet. Och så även denna gång. Det var Erland, (Olauson LO:s avtalssekreterare) Jonas, (Milton, vd arbetsgivarorganisationen Almega) Dag, (Klackenberg vd Svensk Handel) Samt Maria Hansson, ombudsman Kommunal.  Med hjälp av inledningstalare Wanja (Lundby-Wedin, ordförande i LO) och Anna Thoursie, moderator och chef för tankesmedjan Agora, blev det tre lika.

Facklig feminism – det ordet skulle vi inte använt här på LO för 10 år sen. Och för 20 år sen skulle vi inte kunnat fira kvinnodagen, utan att få på pälsen av våra egna för att vi särbehandlade en viss grupp, konstaterade LO:s ordförande. Som också förklarade att de båda arbetsgivarna var inbjudna som tillhörande det mer ”resonabla” släktet i gruppen.  

De båda såg lätt smickrade ut, men var dock snabba att poängtera att de inte var där som jämställdhetsivrare, i alla fall inte om det handlade om kvinnopotter. För sådana vill de absolut inte ha. För båda är lösningen på lågavlönade kvinnors problem att det blir mer konkurrens i offentlig sektor, större löneskillnader och mer lönebildning på företagen.

Och så handlar det om attitytder. Om en chef gör fel när han lönesätter ska ”han” utbildas, försäkrade Jonas Milton.

Att kvinnor tjänar mindre än män har tre huvudorsaker, sa Erland Olauson:
1. Diskriminering, som står för 2-3 procent
2. Stora löneskillnader mellan olika yrken, som domineras av män och kvinnor.
3. Kvinnor som grupp  är felavlönade, vilket är  den stora förklaringen.  

Det tycks finnas en järnhård lag som säger att ju fler kvinnor i ett yrke desto lägre lön. Något som inte alls har med ansvar och krav på yrket att göra. Erland Olauson:
– Vi har låtit könsfördomarna skymma grundläggande fackliga värderingar. Det är slut med det nu!

Lösningen, ur fackets synvinkel, är att i den pågående avtalsrörelsen lyfta de grupper som har många kvinnor med lön under 20 000. Vilket inte betyder att männen i dessa grupper inte ska få lönelyft. De tjänar också lite, framhöll Kommunals löneförhandlande ombudsman Maria Hansson.
  – Jobben inom offentlig sektor måste vara sådana som man väljer till, inte sådana som blir över och som ingen vill ha, utan tvingas ta.

Anna Thoursié, med ett förflutet som LO-ekonom, inflikade att år 2015 har 50 procent av de som är anställda inom Kommunals yrken 2001 gått i pension, det blir en enorm efterfrågan på arbetskraft.

Jämställda löner handlar om att vara modig, sa Maria Hansson. Ofta handlar det om chefens attityd i nyanställningsögonblicket. Då lönesätts kvinnor lägre än män.

De båda arbetsgivarna var eniga med facket om att chefernas attityd är viktig.
Och Jonas Milton hade ett råd till undersköterskan Andrea Gaytán Vega. Gå till chefen och kräv motivering:
– Som chef är man skyldig att rätta till osakliga löneskillnader.

Kanske kan det bli ändring, när vi får lönesamtal som funkar, sa Andrea efter mötet. För två år sen fick jag 169 kronor i lönehöjning, det var som att bli spottad i ansiktet. Men nu är jag inte längre fackligt aktiv på jobbet och jag hoppas att det får effekt på lönen. Jag trivs bra och jag är optimist. Det kan bara bli bättre.
– Men för mig är rättvisa löner lika och bra löner för alla!