Brandmannen som kör iskallt

LEDER ISRACET. Posa i ledningen i ett isracingheat på Örebro Vinterstadion. Hans motorcyklar är alltid på topp och han har världens längsta erfarenhet av att åka mc på is. FOTO: LENNART LUNDKVIST

Hemma i Sverige är det bara sportens entusiaster och de närmaste  som vet vem han är och vad han brinner för. Många är frågorna om han inte borde sluta snart, han närmar sig 60 år. Han har åkt isracing i 31 år. Men 58 år gammal är han fortfarande med i den absoluta  världstoppen.
Fem VM-guld, 17 gånger i VMfinal och 15 gånger svensk mästare. Det tjatas mycket om ålder. Posa bara ler försynt och säger:
– Vi får se. Så länge jag kan sitta upp på en motorcykel ska jag köra.  Hur länge jag sedan tävlar, vet jag inte. Vi är så åldersfixerade. Det tar faktiskt inte så hårt på kroppen att åka rundbaneracing. Klarar man sig utan några värre vurpor så kan man vara kvar i toppen väldigt länge, förklarar Posa och det är just det han har gjort.

SYLVASSA DUBBAR. Posa i sitt garage hemma i villan i Svärdsjö,  Dalarna. Där skruvas cyklarna ner till minsta bult och sätts ihop igen. Utan de 27 mm långa sylvassa dubbarna skulle man inte kunna lägga ner cykeln på isen i kurvorna. FOTO: ROBERT JANSON

Till vardags arbetar han som brandman på Gästriklands  räddningstjänst. Arbetsledningen ger honom ledigt så fort det är internationella tävlingar. Och den fysiska träningen får han genom de dagliga entimmespassen som ingår i brandmannajobbet.
Det är inte mycket som talar för att den enkle mannen som öppnar dörren till villan i lilla byn Boda norr om Falun är en sån stor sportlegend.
– Tjena. Svårt hitta hit? frågar han efter att jag kört genom skogen en timme på isiga osandade vägar.
Han sätter på fika och jag tittar runt i huset med dess blänkande  pokaler från golv till tak.
– Pokalerna är många, men dem kan man inte leva på. Det här är  ingen sport som ger några pengar, det räcker knappt till de långa resorna, säger Serenius.

Nej, det är ingen tvekan om att kommunalaren sedan 1969 Per-Olov Serenius liv är motorcyklar. Förutom sina isracingcyklar har han också tre mer eller mindre vanliga motorcyklar i garaget. Två Harley-Davidson och en Husaberg – en tävlingsendurocykel.
– Jag åker minst 1 500 mil om året på mc, berättar Posa. Mest korta turer till jobbet,till Gävle och Falun, men också längre resor till exempelvis till Tyskland. Jag har den parkerad utanför dörren. Det är  bara att hoppa upp och gasa.
Förra sommaren körde du visst ännu längre?
– Ja, jag och de gamla speedwaystjärnorna Ove Fundin, 73 och  Varg-Olle, 77 körde mc mellan Korea och Sverige. En massa hundra mil blev det. Men det gick bra…
Blir du inte lite stel i kroppen nu när du närmar dig 60?
– Vad menar du? svarar han oförstående.
Många som ser en isracingcykel för första gången brukar göra stora ögon och förfasa sig över de 27 mm långa sylvassa dubbarna som sticker ut från däcken.
Är sporten extra farlig? Det är väl inte så kul att bli överkörd av de hjulen?
– Nej, inte så farlig. Visst har det hänt, men det är sällan. Vi har  skyddande overaller. Man vurpar oftare i speedway, trots att vi kör betydligt snabbare. Vi sladdar ju inte runt kurvorna utan ligger nästan ner.
Posa har klarat sig lindrigt undan vad gäller skador. ”Bara” 27 stygn har det blivit men axlarna har han skadat, han har opererat både vänster och höger.

Han tog mc-körkort när han var 16 år gammal. Då var Bill Nilsson och ”Storken” heta namn inom motocrossen och det var den grenen som Posa drömde om. Så åkte han i mitten av 70-talet med en berömd svensk isracingförare till Berlin som mekaniker. Då bestämde han sig. Posa köpte en ram till en isracing- mc av Tony Rickardssons pappa och på den vägen är det.
– Tony Rickardsson som nu vunnit VM i speedway sex gånger och  dessutom Jerringpriset, satt i mitt knä som liten. Jag umgicks med familjen, jag är ju född i Avesta jag med. Tony är sportens störste,  men han tog aldrig mc-kort… säger Posa leende.
– Att det blev just motorsport för mig är inte så konstigt. Min farbror skrev protokoll under TT-lopp i Hedemora och det var då jag blev intresserad.

Posa har fått utmärkelsen som Gästriklands främsta idrottare men  aldrig något nationellt pris.
– Sporten är för liten. Den väcker inte nog uppmärksamhet. Inte så konstigt. Säsongen är mycket kort, två-tre månader. Men de som en gång ett ett isracinglopp fångas lätt av de ljuva avgasdofterna, det mullrande potenta ljudet från motorerna och de mycket täta omväxlande heaten. Fyran kan hinna bli etta och tvärtom innan de fyra varven är avverkade.
Det är långt mellan arenorna i Ryssland, Holland, Österrike, Tyskland och Sverige.
Det har hänt flera gånger att det blivit stressigt att hinna fram till tävlingarna.
– Senast tog det sju timmar i tullen innan jag blev insläppt i Ryssland. Det har blivit otroligt krångligt där när det gäller visum.
Posa har varit på flera träningsläger i Ryssland, en stor anledning till hans framgångar. Att bemästra de eländiga, knaggliga, hoppiga banorna i Ryssland är en förutsättning för att hänga med de bästa.
Detta har brandmannen Serenius lyckats med.
Du har ett långvarigt medlemskap i Kommunal. Fackligt intresserad?
– Nej, hinner inte. Jag litar på mina kollegor på stationen. Men jag följer med så gott det går.