Det alliansregeringen gjort är att öppna för privat drift av 60 svenska akutsjukhus.  Från 1 juli i år skrotas den så kallade stopplagen, som infördes av socialdemokraterna och samarbetspartierna mp och v i den förra regeringen.
Det var egentligen den enda begränsningen som fanns kvar: Landstingen fick inte sälja sjukhusen till aktiebolag som delar ut vinst till aktieägarna. Däremot har det varit tillåtet att sälja till företag som gör vinst men återinvesterar den. Universitetssjukhusen var fram till nu helt undantagna försäljning.

Nu är allt till salu, om landstingen vill. Även universitetssjukhusen!
Sjukhus som vill ska även kunna ta emot privatförsäkrade patienter ”om det finns överkapacitet.” Dock, detta kommer inte att missbrukas, menar ministern.

I Hägglunds privatiserade himmel råder idel harmoni.
Det blir mångfald och ökade valmöjligheter.
Personalen ska få välja sin arbetsgivare.
Kvaliteten blir bättre.

Hägglund tog inte upp farhågorna från exempelvis Harriet Wallberg-Henriksson, rektor på Karolinska institutet, som tillsammans med Hans Forssberg, prorektor, i SvD på Brännpunkt den 9/2/2007 uttryckte sin oro:

” Ett skräckscenario är att våra stora universitetssjukhus styckas upp och förvandlas till vårdgallerior med olika aktörer för varje specialitet. Lägg där till återkommande upphandlingar och byten av ansvariga aktörer, där vinstintresset inte ger utrymme för vare sig långsiktiga forskningsprojekt eller utbildning på mer grundläggande nivå. Sådana ’vårdgallerior’ i stället för sammanhållna universitetssjukhus skulle innebära att både forskning och utbildning kraftigt försvåras eller till och med omöjliggörs i vårt land.”

Det är svårt att förstå idén med att slopa alla begränsningar och ge marknadskrafterna fritt spelrum ända in i de svenska akut- och universtietssjukhusen. Och lätt att dela den ovan citerade oron, för att politisk entusiasm får springa före planering och eftertanke.

Urban Bäckström, vd för arbetsgivarorgaisationen Svenskt Näringsliv gav förstås Hägglund eldunderstöd. Tyvärr ingen tröst för dem som tänker sig att de nya privata arbetsgivarna som personalen ska få välja emellan också kan erbjuda bättre villkor och utvecklingsmöjligheter. Bäckström talar varmt för sänkta lägstalöner.

Hans organisation, i alla fall han själv, har börjat lämna den svenska modellen bakom sig och accepterar att företag är avtalslösa, trots att de är medlemmar i en organisation som, på sin hemsida, säger sig värna kollektivavtalen! LO-tidningens webbupplaga 2007-02-23 visar att drygt 3000 av Svenskt Näringslivs medlemsföretag accepteras trots att de inte tecknar avtal och därmed säger okej till att konkurrera via sämre skydd och trygghet till de anställda.

Curanda i Nacka som inte vill skriva kollektivavtal är idag ett undantag inom Kommunals avtalsområde, men kan i framtiden bli ett i mängden. Hur lätt blir det för de anställda att våga ställa krav, när rättigheterna ofta är sämre än i de offentligt drivna på viktiga punkter. (Lyssna gärna på Erland Olausson, i webb-tvinslaget på denna sajt.)

Till nackdelarna med privatiserad offentlig sektor hör bristen på yttrandefrihet och meddelarskydd för de anställda. Den rätten är grundlagsskyddad för offentliga sektorn, men inte för privat drivna företag, även om det handlar om offentligt betald verksamhet. Om inte separata avtal skrivs. Vilket långtifrån alla gör.
För medborgarna blir det sämre insyn, eftersom räkenskaperna blir hemliga.
För politikerna blir det mindre inflytande, eftersom driften inte går att styra.

Sjuka människor kommer även i framtiden att vara patienter, snarare än kunder,  utlämnade åt att den vård som finns där de bor fungerar och fördelas lika åt alla.
Ett vinsttänkande runt akutsjukhusen i allmänhet och universitetssjukhusen i synnerhet känns som ett högriskprojekt, som vi skulle kunna vara utan.
Så Nej, Göran Hägglund, slutdiskuterat är det inte!