Livet är hårt men hoppet lever

På brandstationen vid Paldiskivägen i Tallinn står övergivna stövlar. Runt stövelskaften korvar sig nedvikta byxor, med vita hängslen. Brandmännen har krupit ur byxorna och gått. Endast 50 av 80 brandmän är kvar. Det är lönsammare att jobba i Finland och Irland,
eller på byggen i Tallinn. Över 650 brandmän fattas totalt i Estland. De flyr till bättre betalda jobb. Ändå har arbetsmiljö och utrustning blivit bättre. Brandmännen Toomas Kääparin, 28 och Ivo Paulus, 30
visar runt på brandstationen vid Paldiskivägen.
Två nya brandbilar, en Rosenbauer från Österrike och en Saurus från Finland, har ersatt de gamla ryska fordonen. Endast på bakgården vittnar ett gammalt grått trätorn om forna tider. Därinne brukade slangarna torkas. En rysk brandbil har förpassats till ett äldre garage. Ivo minns hur kallt det var i den.
–Vi kom direkt från brändernas hetta rakt in i en kylig förarhytt, säger han.

NY UTRUSTNING. Ivo Paulus visar den nya brandbilen. Brandstationen  har även fått en skylift på 54 meter. Den gamla på 53 meter har skickats till Narva. FOTO: BIE ERENURM

Utmed den ena långväggen står en bänkpress. Toomas berättar nostalgiskt om hur han på brandstationen i Tammerfors i Finland hade gym och swimmingpool. Där tjänade han 13 000 kronor i månaden efter skatt. Därför hade han råd att köpa en bärbar dator. Det är annat än månadslönen på 4 260 kronor i Tallinn.
Efter två månader återvände han ändå hem till sin flickvän och släktingar. Hans liv är i Estland, säger han.
Toomas har utbildat sig på försvarsakademin i Tallinn. Beviset
finns på hans ringfinger, en vackert graverad guldring.
Ivo har inte lika hög utbildning och tjänar mindre, endast 3650 kronor.
Han är facklig representant. Förundrad får jag höra att 90 procent av brandmännen här är anslutna till fackförbundet Rotal, som organiserar offentligt anställda. För tre år sedan var jag på en annan brandstation i Tallinn. Där existerade inte facket i brandmännens tankevärld.

Rotal hade under Sovjettiden 30000 medlemmar, nu endast 3000. Men Ivo och Toomas är övertygade om att antalet fackligt anslutna
kommer att öka.
–Enade är vi starka och då kan vi ställa större krav, säger de.
På frågan varför de inte strejkar när de tjänar så dåligt berättar de att det är förbjudet. Arbetstiden är 24 timmar med två dagars ledighet dessemellan. För att dryga ut lönen är det vanligt att jobba med annat, från att vara badvakt till att köra taxi.
Innan jag går säger Ivo och Toomas stolt att de hittills lyckats släcka alla bränder. Men vid en stor skogsbrand förra sommaren fick brandmän kallas in från Lettland och Finland. Många bränder utbryter i övergivna hus, bland hemlösa, berusade människor som fallit i sömn  med tända cigarretter.

Tallinn har stora kontraster mellan gammalt och nytt. Nymålade  ljusgröna och ljuslila trähus skymmer omålade ruckel. Från Viru hotell syns minst nio lyftkranar. Mitt emot byggs ytterligare ett hotell. Kranförare hissar upp cementblock, byggjobbare i gröna overaller och gula hjälmar svetsar samman metallbitar så gnistorna yr flera meter.
Kanske är det där en del brandmän finns. Där lär de numera få över 6 000 kronor.

GLAD. Fackordförande Kalle Liivamägi är glad för att brandmännen får stora löneökningar i år, även om andra medlemmar får nöja sig med mindre.

Kalle Liivamägi har varit tävlingssimmare och offentligt anställd simtränare. Sedan tolv år tillbaka är han ordförande på heltid i fackförbundet Rotal. Jag vill veta hur det går för kvinnorna inom omsorgen, om deras löneläge och livsvillkor. Beger de sig också till Finland, som bussförare, byggjobbare och brandmän gör? Kalle följer med till Viljandi, 16 mil söderut.
Karula skolhem i Viljandi är en grå, trist utdömd tegelbyggnad från 1967. Två förståndshandikappade pojkar tittar nyfiket ut genom ett fönster, där den vita färgen flagnat på fönsterkarmarna. Korridorerna
därinne är ändlöst långa. På ett golv i en stor sal ligger plastsäckar med mattrasor, som några pojkar har klippt. På övre våningen sitter andra ungdomar i rullstolar. Ska de komma ner måste rullstolarna
sakta hissas ner i stålvajrar. Det ser ut som en långsam gammal ”linbana”. Men snart får de flytta till ett modernare gruppboende intill.
I matsalen finns en gammal vedeldad ugn som används när inte elen fungerar eller när måltidsbiträdena fryser på vintern. På en spis står en stor kastrull fylld med rödbetor.
Fackombudet har en tuff uppgift här. Bara 15 av 50 anställda är med i facket. Måltidsbiträdena i köket tycker att det är för dyrt att betala en procent i fackavgift.
De tjänar endast lite över 2 100 kronor. Ingen har tänkt på att flytta från Viljandi.

JOBBAR EXTRA. Barnskötaren Reet Paddan på ett modernt hem för handikappade. Hon drygar ut sin lön på cirka 3000 kronor i månaden med extrajobb.

I stark kontrast till det gamla hemmet ligger låga röda hus med vita knutar i en annan del av staden, byggt med stöd av vänlänet Dalarna.
Även här bor multihandikappade men i en mycket mer hemlik miljö med många aktiviteter. Här är så välstrukturerat att till och med pusselbitarna ligger prydligt i små rengjorda margarinaskar.
Reet Paddan, 46 år, är barnskötare och hjälplärare. Hon bor med sin 22-åriga dotter Eva i en tvåa i centrala stan. Reets lön är 2 550 kronor och efter skatt 2 130 kronor. Hyran är 670 kronor plus avgifter för el,
sophämtning och vatten. Hur klarar hon sig på den lönen?
–Inte så bra, förklarar hon. Priserna har gått upp, men det finns fortfarande det som är billigt. Det blir inget lammkött men kyckling till middag.
På sin fritid utbildar hon personliga assistenter. Hon har 56 dagars betald semester, en kvarleva från Sovjettiden.
Reet avskyr att politikerna inte unnar sådana som henne högre löner.
Löneklyftorna ökar. Hon tror att hennes generation ”missat tåget”. De yngre är mer språkkunniga och reser på ett annat sätt i Europa. Dottern Eva är inte främmande för att ge sig iväg.

PENSIONÄR. Iivi Kuura har 1960 kronor i pension. Därför arbetar hon, fast hon  har fyllt 65.

Chefen, Pille Vaiksaar, har uppmuntrat sin personal att vara med i facket. Av 50 anställda är 31 anslutna. Hon är övertygad om att det krävs en stark fackförening för att driva fram högre löner.
Här finns kollektivavtal och arbetsplatsombuden har till och med facklig tid.
De flesta på hemmet arbetar heltid och en del har dessutom extrajobb. En kvinna arbetar även i blomsteraffär, andra har syjobb i hemmet. En anställd har redan åkt till Finland, en annan är på väg.
På vägen tillbaka till Tallinn får jag höra talas om olika sätt att få extra inkomster, till exempel genom att tjuvfiska och sälja fångsten till svarta uppköpare. På marknaden vid järnvägsstationen i Tallinn erbjuder äldre kvinnor burkar med honung och tranbär. Andra säljer hemstickade sockor.
Iivi Kuura har nyss slutat sitt jobb för dagen, på en statlig myndighet. Henne träffade jag redan 2003. Då var hon 61 år och pensionär, nu har hon blivit 65. Hon bor fortfarande i ett brunt, sjabbigt hus i en etta på 32 kvadratmeter, har bara kallvatten och eldar med torv i en vedspis. Fast hon har fått 550 kronor mer i pension och har nu 1 960 kronor i månaden, ungefär vad ett par snygga damstövlar kostar i gallerian intill Viru hotell. Därför jobbar hon extra.

Nästa dag sitter Kalle Liivamägi på Rotals kontor, strålande glad.  Brandförsvaret ska få 47 miljoner kronor extra. Minimilönen för brandmännen höjs från cirka 2 400 kronor till 3 000 kronor. Brandmännen Ivo och Toomas får åtminstone cirka 900 kronor mer i månaden. Klart är att löneskillnaderna ökar.
De högsta statstjänstemännen får dubbelt så mycket som de har tjänat tidigare. För dem rör det sig om löner på över 15 000 kronor. Barnskötaren Reet får nöja sig med 600 kronor mer och en lön på 3 050 kronor.
Men Kalle är nöjd. När jag träffade honom för tre år sedan hade  lönerna varit frysta i fem år. Kommunal Kronoberg har hjälpt honom
att göra facket attraktivare. Peter Freij från Ljungby och andra förtroendevalda i avdelningen har ordnat seminarier i Estland. De
estniska arbetsgivarna har inte mycket till övers för facket, men Kommunal tog med sig sina arbetsgivare från Ljungby för att visa att de kan sitta vid samma bord och komma överens. Näst högste chefen inom Tallinns brandförsvar blev så positiv att han ville börja förhandla om kollektivavtal.
Än är det dock lång väg att gå. Regeringen försvårar på olika sätt fackets möjligheter att representera de anställda.