Clownerna som gör scener av allt

Lasse Beischer spelade clownen Walther som spelade Macbeth, Josefine Andersson clownen Ilse som gjorde Lady Macbeth och Per Sörberg clownen Aron som spelade Macduff. Jag hade aldrig hört talas om de här tre rödnästa vitsminkade clownerna från Halland när jag för första gången blev bjuden på Kalmar teater för att se ”Macbeth – alla dör på slutet”.
Jag var minst sagt mycket skeptisk.
Det syntes nog på mitt kroppsspråk med armarna i kors där jag satt längst fram.

Den nasalt pratande Walther går då fram till scenkanten, stannar vid mig och frågar:
– Och vad tycker du?
Hela publiken väntar på ett var men jag sitter envist tyst.  Något tycker du väl? Är du dövstum?
Trycket mot mig hårdnar under det att Kalmar teater skrattar uppfodrande.
– Jag vet inte, svarar jag.
– Jaha. Han vet ingenting, säger Walther vänd mot publiken.
– Vad gör du här då? Varför har du betalt biljett?
– Jag blev bjuden.

Den lilla dialogen följer sedan med under hela föreställningen av Shakespeares blodiga drama om de två skotska adelssläkterna.
Schtunk får publiken att vrida sig i skratt åt detta drama. Och
mot slutet kallas jag upp för att spela död.
Om man vill skulle man kunna kalla 123 Schtunk för världens största gruppterapeutiska behandling. Men då i syfte att skapa läkande levnadsglädje. Och den varar länge. Minst ett år.
Sedan är det ags att fylla på.
Som asplöv reagerar skådespelarna på publikens minsta reaktioner.
Hostar någon hostar de tillbaka eller kommenterar.
Lockas någon till skratt belönas denne med ett nasalt försynt ”tackar så mycket”. Hela teatersalongen förvandlas till scen. Alla är en del av  föreställningen.
Och allt kan hända?

Lasse Beischer, Josefine Andersson, Per Sörberg som i Romeo  och Julia ersätts av Johan Friberg får publiken att skratta utan att offra tragedin. Poängen är att vi blir tilltalade och sedda. Beischer beskriver vällustigt de grymma straff han ska ge de uppkäftiga i salongen, bara Macbeth blir kung.
Nästan ett år efter Macbeth i Kalmar satt jag på första bänk på Södra teatern i Stockholm för att se gruppen tolka Romeo och Julia. En man ett par stolar intill mig trakasseras vänligt och får heta ”slemproppen”.
Lasse Beischers Romeo frågar publiken mot föreställningens
slut om det är någon som har en flaska gift med sig. Hans älskade
Julia ligger ju död tror han och nu vill han också ta sitt liv. En dam ett par rader bakom halar upp en flaska koksaltlösning, natriumklorid.
– Va? Har du gift med dig på teatern? Det är ju livsfarligt, säger han. Du är ju inte klok…
Publiken skrattar så det gör ont.

Commediaskådespelarna i 123 Schtunk var tidigare en del av
Teater Halland och har under en rad år turnerat landet runt med
förutom Shakespeare, clownversioner av Gamla testamentet, Noréns Personkrets 3:1 och Becketts I väntan på Godot.
Strindbergs Erik XIV, kunde bli fyra, fem timmar lång, beroende på dagsformen på de tre.
Josefine Andersson och Lasse Beischer startade förra året sitt företag, 123 Schtunk AB i syfte att föra clown- och commediatraditionen i Sverige vidare, en teaterteknik som de jobbat med i många år. I verksamheten ingår sommarteatern vid Varbergs fästning. Resten av
Schtunkåret består av turné, genom gästspel och arrangemang
hos landets Teaterföreningar samt workshops.
Har ni chansen – gå och se dem och få en upplevelse för livet.