1. En rejäl satsning på lägstalönerna, som de vill höja med 2 400 kronor, från 13 800 kronor till 16 200 kronor. Kravet beräknas beröra cirka 41 000 medlemmar.
2.En jämställdhetssatsning med 205 kr till de kvinnor i förbundet som tjänar under 20 000 kronor, vilket i grova drag berör närmare 80 procent av medlemmarna. Sammantaget skulle detta, om det slogs ut på alla ge varje medlem 160 kronor extra.

Kommunals övriga krav är löneökningar med minst 3,9 procent eller  825 kronor och reallöneökning till alla. Totalt handlar det om ungefär en tusenlapp till var och en, att fördela generellt och individuellt i lokala förhandlingar.
Arbetsgivarna har, förstås, svarat att det blir för dyrt. Men samtidigt har förhandlingschefen för  arbetsgivarnas organisation SKL, Sverige Kommuner och Landsting, också uttryckt någon sorts önskan om att komma ikapp industrin, som visserligen bör vara löneledande, men inte riktigt lika löneledande som idag. Så kan man tolka förhandlingschefen,som visserligen tvingades backa från sina första uttalanden, men som inte tagit tillbaks att han anser att glappet, mot den privata sektorn bör minska.

Att arbetsgivarna, som vanligt, är kallsinniga till att höja de lägsta lönerna är inte så överraskande. Dock, är arbetsgivarna ute i kommunerna ofta mer förhandlingsvilliga, visar Kommunals egen statistik. 61 procent har avtal om förhöjd lägstalön för de som fyllt 19 år. De tjänar ca 900 kr över centrala avtalet 13 800 kr. 43 procent med utbildning och minst 1 års erfarenhet tjänar 300 kr mer än avtalets 15 000 kronor.  Landstingen visar samma trend, även om snitten här ligger någon hundralapp lägre.
Detta minskar dock inte betydelsen av det centrala avtalets normerande golv. 16 200 kr är inget överbud! Kommunal kräver även avtal om befattningslöner, något som finns i ett antal kommuner på lokal nivå i dag. Även dessa avtal bidrar till att höja lönerna. Yrkeskunnande ska löna sig. Och man ska kunna leva på sin lön.

Förbundet vill även skärpa förhandlingsvillkoren, så att det inte dröjer så länge innan pengarna kommer ut till medlemmarna lokalt, de vill ha avtal om rätt till heltid, och bättre koll på hur tillfälliga anställningar används. De vill även ge dem som varit anställd mer än ett år de senaste tre åren rätt till tillsvidareanställning, en skärpning jämfört med i dag.

Det är bra. För stora kollektiv, som kommunalarna, är de centrala avtalen viktiga. Att sedan allt mer fördelas lokalt och individuellt kan både hjälpa och stjälpa, beroende på engagemanget hos de lokala parterna. Att lönesättningen i ökande grad sker lokalt betyder inte automatiskt att de som får individuella löner blir mer rättvist behandlade, men möjligheterna ökar, om systemet är så flexibelt att det också finns extra pengar att fördela till de man vill satsa på. De arbetsvärderingar som vissa kommuner gjort, vid sidan om avtalsrörelsen, är ett sätt att rätta till osakliga löneskillnader, exempelvis mellan olika yrken. Jämställdhetspotter kan vara ett annat, om man vill minska löneklyftor mellan kvinnor och män.

Kommunal har de senaste åren hämtat hem betydligt större reallöneökningar åt medlemmarna än de gjorde under inflationsåren 1983-1994. Då blev det mest luft i lönekuvertet, även om ökningarna var stora i procent. Nu är det färre procent, men rejält mycket mer pengar i reala tal. Åren 1983-1991 var de nominella löneökningarna hela 85,7 procent för kommunalarna, men kvar i plånboken blev mindre än inget. Prisökningarna gav i stället en reallöneminskning. 1992-1994 blev löneökningen på pappret 10,7 procent, i verkligheten 0,7 procent. 1996-2006 var löneökningarna nominellt 49,7 procent och utfallet realt, i plånboken 30,9 procent. En otrolig standardförbättring, vilket visar att kampen mot inflationen och stabila finanser också kan gynna löntagarna.

Kommunal har också tagit ett litet, men viktigt steg i kampen att förändra relativlönerna, det vill säga avståndet till andra yrkesgrupper, som verkstadsarbetare och sjuksköterskor.
1982-2000 ökade den reala löneskillnaden till verkstadsarbetarna med 80 kr per år, visar Kommunals lönestatistik. År 2000-2006 har skillnaden i stället krympt med 10 kr per år. Det kanske inte kan tyckas vara så mycket, men är ändå ett trendbrott, som förhoppningsvis får sin fortsättning. Som MaoTseTung sa: Även en tiotusenmilafärd börjar med ett steg.