Det finska inbördeskriget 1918 började med folklig frihetskamp och slutade i nationell tragedi. Fler dog i hämndaktioner, massakrer och fångläger efter själva kriget än de som stupade vid fronten.
Det var ett förtida Jugoslavien fast begreppet ”etnisk rensning” ännu inte var uppfunnet. Mycket av våra fördomar mot finländare som lömska knivskärare har vi från inbördeskriget. Litterärt var detta krig mellan ”röda” och ”vita” länge ett minfält som få finska författare vågade trampa in i. Den förste och kanske ende av betydelse är Väinö Linna. I Linnas ”Högt bland Saarijärvis moar” (1959) och ”Upp trälar” (1960) skildras hur socialismen föddes och revolterade i ett lantligt, efterblivet Finland styrt av svenska herrgårdsbaroner som behandlade sina undersåtar sämre än djur.
Den röde småbrukarsonen Linnas romaner var lika mycket stor litteratur som nationellt försoningsverk för den sargade finska folksjälen.
Senare har märkligt få romaner ägnats finska inbördeskriget. Kanske är det fortfarande ett minfält, trots att bilden av det moderna Finland inte längre präglas av knivskärare och slaktare utan av high-tech, rallyförare
och monsterrock. Intressant då att den finsksvenske författaren Asko Sahlberg återvänt till denna svunna tid. I romanen ”Eklunden” möter vi den åldrade godsägaren Martin som hamnat vid sidan av kriget. De rödas uppror mot herrgårdsbaronernas välde har slagits ned av Mannerheims vita trupper och i de vårljumma morgnarna avbryts fågelsången av exekutionsplutonernas skottsalvor. Men Martin märker inte mycket av detta eftersom hans herrgård ligger avsides från fronten. Krigets följder ser han däremot: alla på
gården är borta. Drängar. Pigor. De har rymt till Ryssland med rödgardisterna eller sitter i fångläger och väntar på döden. Över det hela hänger hotet om hämnd från kringströvande röda, främst från Emmas bror Aarne.
Asko Sahlberg har fått mycket beröm för sitt språk. Det är flödande rikt, ibland makabert naturalistiskt. Man kan känna lukten av svett, piss och kön. Men det är svårare att veta vad Sahlberg vill säga med sin roman.
