Storhetsvansinnets osmakliga vingar breder ut sin tillfälliga makt högt över jord.Vingar av svart grov stål syns.

Men när verkligheten greppar den/de

besatta blir fallet stort hårt och

skrämmande tungt. För ingen diktatur

håller måttet i all evighet på globen.

Skuggan hinner ikapp och den stränga

rättvisans hand visar skarpt ny väg.

Ingen ska tro sig skonas som självut

-nämd storhetsryttare. Galoppens fart

stoppas av stup rakt ner i lärdomen.

Inga vackra rosor i vansinnets famnar.

Inga blåa himmlar som värmer sköna.

Inga harmonier i vansinnets gråa själar.

Inga varma händer som värmer sköna.

Så vänd om och se grönskan så länge den

chansen skänkes.

Släng diktatursinnet i väggen med alla

äckliga tilltag som aldrig ger nånting.

Valet är allas men resultatet kan bli

någons.Men att jävlas med maktgrepp är

ett mänskligt tilltag som hellre väljs.

Ser det ut som.NU. Sedan kommer dock.

Och en dag slår allt tillbaks,rakt av.

Och då hoppas man den stålvingde förstår att
fötterna är till att stå på,stadigt.

Sedan finns det ju en rad som lyder att

förlåta dom som tydligen ej vet vad dom

gör. Eller inte gör. Hur det nu löd…

Men vem vet,allt grejar sig nog ändå.

Storhetsvansinnet lär nog falla på eget
grepp.Förr eller senare.Utan vare sig förlåt
eller amen.För saliga är inga rävar inslagna i sina sliskiga paket.

Hur mycket en ryttare vill galoppera tio hästar samtidigt. Behövs det nio till.

Det kan även en maktlös jäkel räkna ut.