Tillsammans läste vi Moodysons dikter, filosoferade över döden, ifrågasatte normer, sjöng falskt till musikaler och hjulade på Champs-Elysée.

Vi smidde storslagna framtidsplaner i en skavd lägenhet i miljonprogrammets Skärholmen och vi vågade tro att alla i Sverige har samma möjlighet.
Att de storslagna drömmar vi vävde var möjliga.
Det var i början av 90-talet när Twin Towers bara var två höga hus i New York och Usama bodde någonstans i Sudan och president Bush saknade W och var gammal.
Och det var väl kanske något som hände där, i den skavda lägenheten med de galna drömmarna. För jag blev ju journalist och min bästis kom in på Scenskolan och skådisutbildningen. Nu är hon på de stora teatrarna, syns på tv och regisserar egna, kritikerrosade föreställningar.

För en vecka sedan åkte min bästis från Berlin, där hon pluggar, till Stockholm för en filminspelning. På flygplatsen i Berlin attackeras hon av tulltjänstemän som genomsöker henne, skäller på henne och slutligen – då de hittar en odeklarerad tub Idominsalva – misshandlar henne med batonger.
Min bästis är 1,60 lång och smal, inte något fysiskt hot för tyska gestapowannabies.

Men – hon är arab. Potentiell terrorist? Och uppenbarligen rättslös i det nya Europa.
När hon landat på Arlanda grät hon och hemma visade hon mig stora blåmärken på benen och svor att inte flyga i fortsättningen. Nej – ta tåget. Fast – då måste man ju åka genom Danmark och där är de ju lika vidriga.
Tulltjänstemännen alltså. Dessutom har den danska allmänheten utvecklat en ovana att skrika glåpord och spotta på människor med muslimsk look.
Polisen bryr sig inte, nej, det är ju bra att jaga iväg de där terroristerna innan de hinner göra någonting.

Och jag, med mina blå ögon och mitt blonda hår får bara leenden av gestapomännen.
Och så undrar vi hur ”helt vanliga ungdomar, uppvuxna här i väst” kan planera självmordsattentat? Hur det är möjligt? I en tid då idén om allas lika rättigheter och möjligheter är passé ställer vi oss stupido-aktigt frågan, fastän galna framtidsdrömmar i en betongförort inte längre ens överlever dagen.
Såvida inte drömmen är att bli piga förstås. Eller – förlåt – jag menade hushållsnära tjänstehjon.

JA

FN släpps in till Darfur – äntligen!

NEJ

A-kassesänkningen. Sluta kriminalisera arbetslösa.