Idag är fritidshemmet en del av skolan och förskoleklassen ett tionde skolår. Barnen lämnas
mycket ensamma samtidigt som deras tid är hårt kontrollerad.

— Jag tycker faktiskt det har blivit sämre för barnen, säger Maud Ihrskog som följt tio tolvåringar tills de fyllde 15. I sin doktors avhandling ”Kompisar och kamrater” har hon låtit barnens perspektiv råda, har varit med i klassrummet och på fritiden.
Barnen har också skrivit brev till henne om sina känslor och upplevelser. Hon frågade barnen om det fanns vuxna som främjade deras relationsskapande. ”Nej”, svarade barnen. ”De ser och hör men gör inget”.

— En flicka undrade om det inte finns vuxna som har varit mobbade som barn. Hon tyckte att ”då kan de väl säga det”, berättar Maud Ihrskog.

När hon först träffade barnen skulle de börja i sexan. Alla var förväntansfulla inför högstadiet. Tre år senare är de besvikna. Klasser hade delats, barnens önskemål ignorerats. De upplevde att de vuxna låtsades lyssna på dem men egentligen struntade i vad de tyckte. Flera av barnen hade förlorat sina gamla kompisar och hittade inga nya.

En flicka misslyckades för att hon inte kunde låta bli att avslöja hemligheter. En vuxen hade kunnat korrigera ett sådant beteende, säger Maud Ihrskog:

— Någon måste ta ansvar för att utveckla den sociala kompetensen hos barnen, anser hon.

Ett kompisgäng vägrade att släppa in någon ny. Den i gänget som ville ta in nya vek sig för kamrattrycket.
Här hade en vuxen kunnat hjälpa till med argumenten: ”det är bra att känna fler”, till exempel.

Föräldrarna tror gärna att deras barn har många kamrater. Det behöver inte betyda att de har en nära kompis. Kamrater och kompisar är två olika saker, det lärde sig Maud Ihrskog av ”sina” barn. Man letar kompisar att dela förtroenden med bland kamraterna. Letandet sker i mellantiden mellan skola och organiserade aktiviteter: vid skåpen och på skolvägen, till exempel.

— De barn som går på fritidsaktiviteter satsar på kunskap för framtiden men hittar inga kompisar där, säger Maud Ihrskog.

De vuxna är angelägna om att barnen är aktiva för att de inte ska hitta på dumheter:

— Men hur mycket orkar barnen? Det borde vara accepterat att inte ha en aktivitet när man är 14 år, säger hon.

I den åldern har många barn tröttnat på att spela handboll eller dansa balett och vill helst vara med en kompis. De vill också gärna diskutera med vuxna. Men barnens respekt måste erövras, betonar Maud Ihrskog.

Till vardags undervisar Maud Ihrskog blivande lärare på Växjö Universitet. En del av dem är barnskötare i fritidshem och förskola som vidareutbildar sig. Av de 50 som just är klara har ingen valt specialiteten fritidspedagog.
De före detta barnskötarna angav skäl som: ”för många barn”, ”krav på att gå in i skolans värld” och ”man kan inte genomföra det man vill”. Av 350 studenter är det bara 10 som har valt att bli fritidspedagog.

Det tycker Maud Ihrskog säger en del om hur yrket utvecklats.

I Allmänna råd för fritidshem står att pedagogen ska använda ”gruppen som ett redskap”. Maud Ihrskog förespråkar lekar och spel som kräver att man samarbetar, måste förstå regler och veta sin egen plats. Bollspel och rollekar, till exempel.

— Där är barnen i en grupp som försöker forma sig efter de andra. Men då måste vuxna vara med och utveckla leken och det sociala samspelet. De ska styra så lätt att barnen tror att det är de själva som gör det.

Ett exempel bland yngre barn är pappa-mamma-barn-leken där pedagogen kan vara med och styra som mormor.

— Annars är det någon i gruppen som alltid får vara hund och en annan som alltid får vara mamma.

Barn som söker sig till vuxna på skolgården har behov av stöd och hjälp. Ordet ”rastvakt” säger en del om hur vi värderar denna resurs, menar Maud Ihrskog.

— Det finns en tendens att vilja göra barnet så självständigt som möjligt, så tidigt som möjligt. Barnen släpps redan när de är 8-9 år. De vill vara självständiga, men man måste vara lyhörd för att de behöver hjälp. Mina 12-åringar behövde det, säger hon.

Runan är en ”musikprofilerad” fritidsgård som tar emot mellanstadiebarn på eftermiddagen och högstadiebarn på kvällen. En vanlig eftermiddag kommer cirka 25 barn, på fredagarna 40-50.

— Det finns en tendens till färre besök på fritidsgårdar. Jag tror det beror på allt runtomkring. De sitter hemma vid sina datorer i stället, säger fritidsledaren Per Olstveten, kallad ”Olis” som har jobbat här i 20 år.

— Vi fritidsledare är som en brygga mellan barnen. Vi ser den här ”sökandegrejen” ganska fort, säger han.

När han började var de 7,75 fritidsledare,
idag är de fyra som jobbar eftermiddag och kvällar och dessutom går in på långrasterna i skolan. Han trivs med jobbet men inte med lönen. Barnens fritid är för lågt värderad, anser han. På många håll har man lagt ner fritidsgårdarna. Täby har en bra verksamhet, men det går inte att dra ner mer, då måste man stänga.

– Förra året kom mest flickor i fyran hit, nu är det mest killar i sexan, berättar Olis kollega, Fredrik Kvarnebrink.
Han tycker att klimatet har hårdnat bland barnen. En del tror att de måste spela en roll, det föder en stor osäkerhet:

— Vi vuxna måste känna av barnen och få dem att förstå att alla har ett eget värde, säger han.

5 tips som gör det lättare att få en vän

1) Nära till skolan.

2) Man ska kunna cykla eller gå utan att korsa en bilväg.

3) Lagom mycket skog och natur. (= inga faror som gör att barnet måste skjutsas.)

4) Skolan så stor att områdets alla barn får plats. Då har man tillfälle att träffa kompisar på skolvägen.

5) Naturliga mötesplatser i området där man kan träffas efter skolan. Fritidsgårdar och fotbollsplaner, t ex.