Den nya moderatdominerade regeringen sätter ribban högt: Arbetslösheten ska sänkas, de sociala klyftorna mellan människor och regioner minskas, jämställdheten mellan män och kvinnor förbättras, sammanhållningen mellan olika grupper öka och mångfalden i samhället ska tas tillvara.

Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring är lång och ambitiös och handlar i hög grad om att tillvarata människors förmåga, vilja att arbeta och göra rätt för sig, att bidra till det gemensamma. Regeringen säger sig även vilja ”säkra en solidariskt finansierad välfärd för alla”, vilket låter betryggande. Så långt kunde regeringsförklaringen lika gärna ha varit Göran Perssons!

Samtidigt har vår nye statsminister valt ett lag som innehåller flera fuskare och friåkare. Några högeranarkister från moderata ungdomsförbundet som vägrat betala tv-licens under mycket lång tid. Några, däribland finansministern, som hoppat över sitt arbetsgivaransvar och köpt hushållstjänster svart. Det verkar vara helt okej i de kretsar ministrarna rör sig i, men är bekymmersamt för Reinfeldt, det sänker trovärdigheten och solkar bilden av ett fräscht och arbetsdugligt gäng.

Lyckligtvis har även kulturministern som inte betalat sin tv-licens på 15 år tagit sitt ansvar och avgått. Men kvar finns frågorna om vilka avtryck en välavlönad elits lättvindiga syn på privatmoralen ska sätta bland medborgarna, som kan ha det väsentligt svårare
att få pengarna att räcka, men som ändå betalar sina räkningar. De många arbetslösa som röstade på moderaterna önskar sannolikt inte svartjobb, utan just de ”riktiga” arbeten som utlovades.
Hur trovärdig blir regeringen när den samtidigt ger dem ett slag i huvudet med sina hårda nedskärningar?

Ska politiken verka för frihet från fattigdom eller frihet till rikedom? Den nyliberala borgerligheten har satt det senare främst. De nya moderaterna använder ett annat språk. Men den som granskar förslagen på hur framtidsjobben
ska komma ser intet nytt. Det handlar främst om
att disciplinera underklassen, med hjälp av 1920-talets arbetsmarknadspolitik.
Det är kvinnorna i LO, i servicejobb och offentlig sektor, som får ta den största smällen.

Det handlar om ett Sverige med större misstro mellan grupper. Väljarna visade detta genom att rösta högerut.
Och vem har bäddat för detta? Dessvärre den förra regeringen som lät arbetsmarknadspolitiken förfalla och missade 300 000 sjukskrivna 40-talisters behov av mindre betungande jobb, och vände ryggen åt 100 000 utrikes födda utan knytning till arbetsmarknaden. Staten drog sig undan. Den s-regering som glömde sitt reformistiska arv, och sade sig vara både stolt och nöjd med att göra ingenting, borde skämmas.