Fredrik Reinfeldt och hans mannamån
Den två veckor gamla regeringen Reinfeldt ger mig en känsla av olust.
Det handlar om moral, om förtroende som förutsätter trovärdighet. Om att vara en förebild och om exemplets makt.
Det parti som kom till makten med retoriken om att folk ska arbeta och göra rätt för sig har satt samman en regering där flera struntat i lagen och åkt snålskjuts på andras arbete. De sade sig vilja bekämpa fusket, men skapar gråzoner av laglöshet åt sig själva. Genom att köpa svart talar de om att de följer lagarna, endast när det passar.
I den officiella versionen gäller moderaternas första budord: Den som inte arbetar ska heller inte äta. Den nya budgeten innehåller oerhört hårda åtgärder mot dom som arbetar vitt.
För fuskande ministrar gäller moderaternas budord nummer två: Du blir allt mänskligare ju mer du bryter mot lagen.
Statsminister Fredrik Reinfeldt urskuldar allt aggressivare i takt med att nya ”misstag” radas upp: Det är nu en fördel att inte vara ”perfekt”.
Cecilia Stegö Chilòs licensskolk och svarta arbetskraft var tydligen värre än den lagstiftande riksdagsmannen Tobias Billströms licensstrejk.
Häpnadsväckande! På vilket sätt var hans fusk annorlunda än hennes?
Och finansminister Anders Borgs ”barnvakt” – eller barnvakter? – samt svarta städhjälp (städhjälpar?), bland annat under sju år en kvinna från Polen utan arbetstillstånd, som han först förnekade, sedan gradvis kom ihåg allt bättre. Hon verkar ändå inte vara riktigt lika olaglig, som de svarta barnflickor och den filippinska kvinna som skötte hushållsnära tjänster i den avgångna handelsminister Maria Borelius hem.
Är inte detta lite konstigt?
Får inte ordet mannamån en ny sorts innebörd? Det Maria och Cecilia inte får göra går an när Anders och Tobias håller på.
Inte för att det var fel att kulturministern och handelsministern avgick. Det var rätt.
Men det är ändå påfallande hur mycket högre krav det ställs på maktens kvinnor och hur snabbt de faller, medan chefen dunkar grabbarna i ryggen och ger dem fortsatt stöd när det blåser snålt.
Det är ju inte så att finansminister Borg plockats bland moderata gräsrötter i Norrköping. Han är en oerhört samhällsorienterad person, som bland annat varit ledarskribent på Svenska Dagbladet, rådgivare åt Bildt stått på riksdagslistan, varit ledande analytiker på flera banker, samt chefrådgivare på riksbanken.
Ändå vet han inte mycket om ”flickorna” som gått ut och in i hans hem! Och inget visste hans chef, som i stället för att kritisera lagbrottet är upprörd över den polisanmälan som gjorts för licensskolket. (Anders Borg och hans pressekreterare är glada åt stödet från dem som också fuskat, låter de hälsa, via Expressen.)
Att ingen i moderata kretsar verkar prata med varann om de husalfer som rör sig mellan kök och tvättkorgar, osynliggjorda och anonyma, är kanske inte så överraskande med tanke på den människosyn som blottas hos de ”nya” moderaterna.
Men ändå är det beklämmande att just de personer som ställer ”vi med arbete” mot ”dom andra utan arbete” samtidigt utnyttjar människor. Det är en dubbelmoral som kletar vid regeringen och som blir svår att tvätta bort.
Det som gör mig så förbannad är den arrogans med vilken vår nya regerings ministrar sätter sig över lagen och kör sitt eget race, samtidigt som de nu med andra lagar hårt och rått klämmer åt de arbetslösa, de sjuka och försöker skjuta på fackföreningarna.
Vi har en statsminister som inte kan skilja på rätt och fel, ministrar som har en lag för folket och en för sig själva. De gick till val på att andra ska fuska mindre och jobba mera. De första två veckorna har de visat att de själva är allra bäst på fusk.
Man kan citera pressgrannen Grönköpings Veckoblad i oktober 2006:
”Den borgerliga regeringen anser att svenska folket lägger ned alldeles för mycket kraft å att bidragsfuska – kraft som det i stället skulle kunna lägga ned å att skattefuska!”