Lönerörelsen blir hetare än på länge
Att både löntagare och ekonomin som helhet tjänar på att priserna inte rusar iväg uppåt är något de flesta LO-medlemmar sett tydliga bevis på i plånböckerna de senaste åren. En kommunalare har fått 4 000-5 000 kr i reallöneökning sedan slutet av 90-talet, en historiskt mycket hög nivå.
Ett tak på löneökningarna runt 3,5 procent för de närmaste åren kommer att bidra till fler jobb, lägre arbetslöshet och högre skatteinkomster till staten, skriver det statliga Konjunkturinstitutet, KI, i sin senaste rapport.
Återhållsamhet lönar sig, anser KI.
För LO-förbunden och de andra facken som nu planerar kommande avtalsförhandlingar varierar förståelsen för KI:s påbud. Förbund med stor majoritet kvinnor, som Kommunal, vill kunna närma sig mansförbund som Metall och minska klyftorna. Flera LO-förbund är positiva till särskilda kvinnopotter. Det finns också tankar från LO-ekonomerna om att inflationen hittills varit för låg, att det finns mer att ”ta av” utan att riskera en priskarusell.
På andra sidan står arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv, kaxigare än på länge. De tycker KI:s 3,5 procent ligger alldeles för högt — och vill dessutom sänka redan låga lägstalöner med argument att det skapar jobb.
Inte konstigt att LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin varnar för en stökig lönerörelse, om alliansen genomför sina planer på försämrad a-kassa med följande risk för lönesänkningar. Flera LO-förbund siktar på ettåriga avtal, vilket talar för en oroligare arbetsmarknad än på länge.
De stora vinnarna på borgerlig allianspolitik finns bland de lite äldre och väletablerade hushållen, som slipper förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och får lägre inkomstskatt under mandatperioden.
För LO-medlemmarna väntar tuffa tider och det är inte konstigt att de försöker kompensera sig där de kan, avtalsvägen, via fackföreningen.
Svenskt Näringslivs direktörer, med Urban Bäckström i spetsen, vädrar morgonluft. Han säger med ena mungipan att saker ska lösas mellan arbetsmarknadsparterna, med den andra läser han upp önskelistor om ytterligare försämringar för löntagarna till den moderatledda regeringen. Han upprörs över LO:s ”hotfulla ton”, samtidigt som han angriper arbetarrörelsens kärnvärden.
Om tre delar på lönen för två så blir det fler i arbete. Så ser den ”nya” politiken ut. I forskningsprogrammet Svensk modell i förändring (se Dagens Samhälle 28/2006) visar forskaren Karl-Oskar Lindgren tydligt detta vägval:
1 Jobb kan skapas genom ökad avreglering och press nedåt på reallönerna, framförallt de lägsta lönerna.
2 Eller så kan Sverige på sikt skapa lika många nya jobb genom att öka samordningen av lönebildningen, genom stabila relationer mellan fack och arbetsgivare.
Det finns två vägar att gå — den ena ökar klyftorna, den andra minskar dem. De ”nya” moderaterna väljer det gamla högerspåret, våga erkänna detta!