Nycklarna till förändringen är flera. Mycket handlar om trygghet.

— Kan man inte tala med varandra kommer man ingenstans, säger handledaren Birgitta Andersson som har arbetat med gruppen av vårdbiträden på Lillängens gruppboende i Fårbo norr om Oskarshamn.

Sedan tre år är hon anställd av kommunen för att utveckla samarbetet i arbetsgrupper inom äldreomsorgen.

Birgitta Andersson är själv undersköterska med 25 års erfarenhet. Därför fick gruppen snabbt förtroende för henne.

Förr var det mer tissel och tassel på Lillängen. Man var rädd för att stöta sig med någon, och för konflikter.

— I stället för att tala med varandra pratade vi skit och hoppades på att ett trollspö skulle lösa allt, säger vårdbiträdet Annelie Gunnarsson. Hon har liksom de flesta arbetat på Lillängen sedan 1992.

Nu är klimatet öppnare. Funderar man över något tar man upp det. Det kan handla om hur de boende kläs på.

— Om någon gör på ett sätt, kan jag säga att jag gör på ett annat, säger Annelie Gunnarsson.

Det har blivit lättare att ta emot vad andra säger.

— I stället för att tänka att jag gjort fel tar jag det som att jag gjort annorlunda.

Att de gamla låsningarna är borta förklaras med att hela gruppen, även de som jobbar natt, fått tid att prata.

Handledaren Birgitta Andersson har låtit var och en komma till tals.

— Det har fått mig att tänka, aha tänker hon så, säger Annelie Gunnarsson.
’

Medvetenheten har ökat om att några är mer framåt och andra mer tillbakadragna.
— Det är lätt att tro att den som inte säger något håller med. Men det är inte roligt om någon går hem utan att känna sig delaktig, säger vårdbiträdet Tina Hällblad.

När var och en får berätta om hur den ser på en och samma sak kan ett 40-tal bilder växa fram.

Birgitta Anderssons erfarenhet som handledare är att olikheter är svårast att hantera.

— Förståelsen är viktig för att vi ska dra nytta av varandras olikheter, säger Birgitta Andersson.

Knepet är att låta individerna ta för sig utifrån intresse, då kan olika kunskaper tas tillvara.

På Lillängen fanns flera saker att ta tag i. Måltiderna var en. Karottsystem infördes, liksom åtta veckors matsedel och inköpslistor.

En annan sak var kontaktmannaskapet, som sågs över. Ett nytt schema gjordes också.

Allt detta ansåg chefen Lars-Göran Hansson som hett, risk fanns för att läger skulle skapas. Nu finns facit.

— Vi klarade det, vi sitter ju här, säger Annelie Gunnarsson och arbetskamraterna skrattar. Och det gör de ofta.

Invanda turer splittrades, möjlighet gavs att lära känna nya arbetskamrater. Större förståelse skapades.

— Ju mer förståelse man har för varandra, desto lättare är det att ta upp olika saker, säger Tina Hällblad.

— Gruppen är starkare, kan diskutera. Vi tar till vara varandras olikheter bättre, säger vårdbiträdet Elisabeth Arenius.