Marias garnityr gnistrade
MIAN LODALEN: Sist jag träffade min australiska vän la hon genast ut texten om hur fantastiskt Sverige är. Människorna. Naturen. Den rena miljön. Välfärden. Min vän besökte Sverige i början av åttiotalet. Det känns alltid trist att behöva vara den som kommer med dåliga nyheter. "Ja, eh, det ser inte riktigt likadant ut... eh, folk liksom tigger på gatorna", började jag.
”People are BEGGING?!”
Hon kunde inte för sitt liv få ihop bilden av Sverige som ett land där hemlösa ligger på pappkartonger utanför tunnelbanestationerna.
Det var framför högar av krossat glas, metallburkar och julklappspapper, invid Miljöstationen som det så fint heter, som jag träffade Maria första gången. Hon letade tomglas i de gröna bulorna med en specialtillverkad pinne. Det var en djävulskt kall dag, då man bara vill hem. Men vi började prata. Det framgick snabbt att hon var deprimerad. Eller förtvivlad, eller båda delarna. På bruten svenska berättade hon om kampen för att få ihop den astronomiska summan åttiotusen till en ny tandbrygga. Försiktigt tog hon bort handen som dolt munnen och blottade sina ruttnande tänder.
Hon fick mina pantflaskor. Och jag skämdes. Sedan blev jag tvärförbannad. Varför, hur och när blev vi så fattiga att pensionärer tvingas leta tomglas för att kunna laga sina tänder?
Den 1 maj tågade moderaterna på gatorna. De är så fantasilösa att de inte ens kunde hitta på en egen kampdag. På deras plakat stod inget om tänder. Men Göran upprepar ånyo denna fråga. Tänderna får inte bli en klassfråga. Men det är de redan. Klass är i högsta grad kopplat till munnen. Antingen syns det, eller så hörs det när språket avslöjar dig. Klyftorna mellan fattiga och rika ökar och det är bland dem med utländsk bakgrund som fattigdomen ökar mest. Det är föga förvånande att det också är i den gruppen som ungarna har sämst tandstatus. Nu går det bra för Sverige. Cashen rullar in och nästan alla svenska kommuner har rejäla överskott. Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla löften om gaddarna inte ska stanna vid vackert tal.
I går träffade jag Maria igen. Hennes ögon var levande och hon log så brett att hela garnityret gnistrade i vårsolen. Nya tänder. Ny energi. Ny framtids-tro. Hon hade fortfarande en stor skuld kvar att betala. Men nu kunde hon i alla fall samla burkar med ett leende och utan skam. Hon var lycklig.
”Men snälla Mian, skriv om mina två väninnor som båda är sjuka och som inte har råd att laga sina tänder. Det värsta är att de inte kan tugga maten”.
Varje gång någon nekas tandvård borde vi som har våra tuggverktyg intakta ge ansvariga ett rejält bett någonstans där det gör jävligt ont.
