Brigitte blev språklärare men utövade sitt yrke bara under några korta år. Sen fick hon barn och blev hemmafru. Alternativet att fortsätta jobba var inte omöjligt men otänkbart, något man bara inte gjorde, inte i hennes kretsar och heller inte i de flesta andras. Valet underlättades av att det inte fanns någon vettig barnomsorg. På kindergarten gick barnen halva dagen, före eller efter lunch. Att återgå till jobbet när barnen började skolan var inte heller möjligt. Skolbarnen fick nämligen också gå hem och äta lunch.

En tysk kvinna fann sig alltså fjättrad vid hemmet och spisen i samma ögonblick som hon blev mamma. Den som ändå envisades med att förvärvsarbeta tvingades till den typ av paniklösningar, svarta dagmammor, mormödrar och barnflickor som svenska kvinnor förskonats från.

Brigitte klagade inte. Men ställda inför valet barn eller arbete reagerade allt fler tyska kvinnor genom att välja bort barnen. Det blev kris i befolkningsfrågan, precis som i Sverige på 1930-talet. Tänk om inte Alva Myrdal funnits! Eller alla andra kvinnor (och några män) som tidigt förstod att kvinnor inte kan tvingas att föda barn utan måste ha ett fritt val och att ett sådant faktiskt leder till fler barn.

Ja, jösses flickor så illa det kunde gått! Hur hade våra liv sett ut utan föräldrapenning, dagis, fritids? Hur många av oss hade gjort samma val som så många tyska, spanska och italienska kvinnor och avstått från barn? Hur hade mitt eget liv blivit? Det som visserligen varit en evig kamp efter balans mellan arbete och familj men som ändå varit (och är) så rikt på både och?

Många decennier för sent tycks nu ändå polletten trilla ner hos en och annan. Som hos den tyska — och kristdemokratiska — minister, som föreslår föräldrapenning och pappamånader enligt svensk modell för att sätta fart på barnafödandet. Partikamraterna är i chock men idén är förstås helt lysande. Sverige är sannerligen inte bäst på allt men ett och annat har vi faktiskt att exportera.