Man är inte som 50. Man är, om inte 28, så i alla fall yngre än sin ålder.

Utom jag. Möjligen beror det på fantasilöshet. På brist på något sinne, lite som att vara färgblind. Men så är det i alla fall. I den mån jag känner mig som någon särskild ålder är det den jag har. Det vill säga jag utgår i alla fall ifrån det. Jag är nämligen osäker på hur en viss ålder känns — eller bör kännas.

Och därför är jag imponerad av alla pensionärer som bestämt hävdar att de inte känner sig en dag äldre än 35.

Ja, jag är förundrad över att det är så vanligt att inte bara önska att man vore ung, utan verkligen känna sig som om man hade en helt annan ålder än den personnumret anger. Och då alltid yngre. Om någon till äventyrs skulle säga att de visserligen fyllt 60, men att de innerst inne känner sig som 82 vore det lätt att avfärda som fantasier, ingen kan veta hur det är att vara många år äldre.

Men är det då så lätt att komma ihåg hur det var att vara yngre? Kommer man, vid låt säga 45 års ålder, verkligen ihåg hur det var att vara 25? Den erfarenheten ligger trots allt 20 år tillbaka i tiden.

Och har inte det som hänt mellan 25 och 45 oåterkalleligt förändrat och påverkat? Kroppen förändras ju hursomhelst, blir inte varje dag fylld av chocker för den som känner sig som en 23-åring men som möter ett 52-årigt ansikte i spegeln?

Ja, sådana där frågor kan leda ut på djupt existentiellt vatten.

Det är liksom att bryta en konversationens överenskommelse, om att alla känner sig yngre.

Och de andra runt middagsbordet tyckte nog att jag var fantasilös som inte kunde förstå att man kan vara en 28-åring i en 50-årings kropp. Jag tror att de tyckte det var tråkigt att jag uppenbarligen glömt hur kul man hade då, i 20-årsåldern.

Och då hjälper det inte att säga att jag inte har glömt det roliga (eller tråkiga) med att vara 28, men att det inte är samma sak som att år 2006 känna som jag gjorde 1981. Eller att försäkra att det kan vara minst lika roligt (och tråkigt) efter 50.