Ekan tog in vatten.Vi öste å’öste.

Men det hade ingen effekt och det

var bara att förstå det.Å’dra upp eka skrället så gott det gick.Med våra gele´trötta barna-armar.Inte kunde vi gå hem nu inte,på detta viset.Nej.nej.

Otänkbart,om vi ville ha livet i behåll.

Ja,så illa var det.Vi var övertygade.

Kläderna slogs mot sten.så vattnet for

ut.En slags naturtorktumling.Sedan fick

de hänga på grenar i solskenet.Som åstad -kom mirakel,då de torkade fortare än vi trott.Lättade i våra hjärtan,traskade vi hemåt på den skogsstig vi skulle ha kunnat gå i bäcksvart mörker.När vi var ängsliga fick mystackarna sina törnar.

Men denna dag fick de dock frid i sina
välbyggda bon.Väl hemma och vid matbord
-et var det en vinstlott att det var
pannkaka som bjöds. Hade det varit blod
puddingen med fett-tärningarna i hade jag kräkts.Medans min bror kunde äta allt och verkade alltid hungrig.Alltid.

Allt var tyst såsom vanligen i köket och i huset.Nåde den unge som talade eller gjorde väsen av sig.Och nåde den unge som inte satt rak i ryggen.Som inte höll besticken korrekt.Nåde den som inte åt upp all mat.Då blev det nyp i näsan och tryck in i munnen.Vi var glada att vi klarat oss denna gång.Men visste att vi kunde få fan för att vi överhuvudtaget exicterade.Så det gällde att smyga,hålla andan och göra sig osynlig.Kvällen kom och nästa dag bar det iväg igen.Långt från huset.Men arbete och sysslor skulle naturligtvis uträttas.Omtanke eller upp -skattning kunde man glömma.Vi var inget ,absolut ingenting.Men för varandra var vi det.Tack och lov./Berättade hon som varit med om denna verkliga historia.
Jag lyssnade o lyssnade.Om -70talet!!