Danmarks sak är inte vår
CHEKO PEKGUL:Trots att jag är uppväxt i en troende muslimsk familj har jag varit ateist sedan jag var 15 år. Sedan dess har jag varit negativt inställd till religiösa samfund vare sig de är muslimska eller kristna för deras hierarkiska uppbyggnad med ledare som inte tål den minsta kritik.
Ändå blev jag sårad av Jyllandspostens bilder, för de har ett budskap som förstärker islamofobin i västvärlden.
Men debatten om Muhammedkarikatyrer visade också på stor uppslutning kring yttrandefriheten och för Sverige som ett sekulärt samhälle. Den dominerande inställningen är att religioner i grunden är åsikter som måste kunna kritiseras i religionsfrihetens namn.
Yttrandefrihet måste därmed skydda även sådant som sårar så djupt som teckningarna i Jyllandsposten. Vi har emellertid också lärt oss att yttrandefriheten måste försvaras. I försvaret ingår att motarbeta religiös fanatism vare sig den uppträder med kristna eller muslimska förtecken.
Enligt folkpartiet medför detta att vi, som nation, borde ställa upp vid Danmarks sida.
Men borde vi verkligen stödja Danmark? För mig som sekulariserad muslim var det inte bilden av profeten som upprörde utan det underförstådda budskapet; att alla muslimer är terrorister.
Det är Jyllandspostens nidbild av den Andre som är så kränkande. Grunden för att vi ska kunna leva tillsammans i ett sekulärt samhälle är att vi respekterar varandra. Om Danmark måste sägas att majoritetsbefolkningen brister i respekt för muslimer. Politiska ledare — inte bara Pia Kjersgaard — förstärker detta genom att uttrycka sitt förakt. Därför tycker jag till skillnad från folkpartiet att Dammarks sak inte är vår.
Vi må vara besvikna på att vårt samhälle ännu är så segregerat, men det har ändå ett värde att de etablerade svenska politiska partierna talar om integration som ett rimligt mål.
Det är också viktigt att islamofobin i stort sett är frånvarande i det offentliga samtalet. Sverige skiljer sig i detta avseende från Danmark.
Men muslimska fundamentalister stärker sin ställning även i Sverige. Därför måste svenska politiker inrikta sig på att ge legitimitet åt de muslimer som tar avstånd från fundamentalisterna.
Framför allt behövs stöd i den pågående diskussionen om hur muslimerna i Europa ska hitta en europeisk muslimsk identitet som går att förena med demokrati.
