Vapnen i Afrika är riktiga
CAROLINA JEMSBY: Det är krig i kåkstaden. Mellan skjulen springer tre tioåriga flickor och jagar varandra med fiktiva pistoler.
"Pang! Pang! Du är död!"
Den minsta ropar högt, triumferande och springer skrattande runt hörnet på plåtskjulet medan kamraterna tar upp jakten.
Här, i ett av Sydafrikas fattigare områden, råder brist på det mesta, men det har småtjejerna ännu inte insett. I stället sprakar livsgnistan och hoppet om stjärnbeströdd framtid i riksdag eller storföretag.
Medan småtjejerna leker krig, harklar sig Kemal Dervis framför pressen i ett allvarsamt konferensrum i en annan del av Johannesburg.
Kemal Dervis är chef för UNDP, FN:s utvecklingsprogram. Han ansvarar för att Afrika ska komma in i välståndsligan och att småtjejerna i kåkstaden ska få möjlighet till den framtid de drömmer om.
Ett av alla problem i Afrika är vapen, inte fiktiva utan riktiga. Vapen kostar pengar och resurser, de leder till krig, våld och kriminalitet.
Vapen är medlet för att både behålla makten och utmana den. Och för att styra såväl medier som domstolsväsende och oppositionspartier. Eller fixa en avskräckande massaker.
Ändå exporterar Sverige gladeligen vapen. Vi är världens nionde största vapenexportör och sålde under förra året vapen för åtta miljarder kronor. Hur många liv kan de vapnen ta?
I konferensrummet berättar Dervis stolt hur UNDP stöttar projekt där
kalashnikovs byts mot jordbruksredskap och hur man hoppas att det ska göra skillnad i Afrika. Ett vapen mot en spade — ställ er i kö! Samtidigt som tusentals, miljontals nya vapen väller in över kontinenten, bland annat svenska vapen.
Tillbaka till småtjejerna i kåkstaden med sina framtidsdrömmar: Ska de lyckas behöver de pengar till grundskola, gymnasium, universitet, skoluniformer och dyra böcker. Plus ett hem, rent vatten och riktig mat. Det har de inte i dag.
Sydafrika är ett av de länder i världen som har värst inkomstklyftor och en majoritet av invånarna lever i fattigdom. Samtidigt säljer Sverige JAS-plan till Sydafrika för 15 miljarder kronor, ett ”Tack-för-hjälpen-under-apartheid”-köp enligt många kritiker.
Kanske behövs JAS-miljarderna till annat. Och kanske borde Sverige ta större ansvar för småtjejernas framtidsdrömmar än med sitt ”Pang! Pang! Drömmen är död!”