Glädjande på flera sätt. Naturligtvis för själva innehållet, men också för att media förstod att värdera nyheten rätt. Att en del trista kommentarer följde med — som de regelmässiga farhågorna för att kvinnorna är på väg att ”ta över” eller åsikten att det nu gäller att ”slå vakt om männen” — får man ta på köpet. Det går inte att reta sig på allt.

Men höjer man blicken ett snäpp finns det fortfarande goda skäl för raseriutbrott. En pinfärsk mediestudie visar att svenska nyheter fortfarande domineras av män, som får 70 procent av utrymmet. Det är horribelt. Efter mycket kamp har Sverige en nästan jämställd riksdag (45 procent kvinnor) och en helt jämställd regering. Befolkningen består till lite drygt hälften kvinnor och som vi alla vet skulle samhället falla ihop på en sekund om vi skulle strejka i protest mot den lönediskriminering som ännu inte utrotats.

Varför ges inte kvinnors liv och verksamhet sitt rättmätiga utrymme på nyhetsplats? Sanningen är att media inte alls, som vi i branschen så gärna vill tro, befinner sig i framkant av utvecklingen. De flesta redaktioner är i otakt med tiden, reaktionära och ojämställda, både inåt och utåt.

Den backlash som pågår hade inte varit möjlig utan medias hjälp. Minns ni Könskriget i TV som fick feminismen att framstå som en ”skogstokig” rörelse? För att inte tala om drevet mot Feministiskt initiativ. Av krigsrubrikerna kring organisationen och dess ledande företrädare kunde man tro att statsterrorism utbrutit. När Fi presenterades för ett knappt år sedan var opinions-siffrorna hyfsat höga, när media gjort sitt låg de i botten.

Medias makt är stor. Men kvinnorörelsen i Sverige är också stark. Även om det är hundra mil kvar finns det en medvetenhet i Sverige — också bland män — om att bristen på jämställdhet är ett hån mot demokratin och något som måste åtgärdas.

Motstånd är inte enbart av ondo, det visar också att makten känner sig hotad. Ju hårdare motstånd, desto närmare maktens kärna är man.

Det kan vara bra att komma ihåg det när snålblåsten känns som kallast.