I det ena fallet till värn för religionsfriheten, i det andra för tryckfriheten. För båda gäller att de inte kommer att fällas för något brott. Aningslöshet (?) och omdömeslöshet är inte brottsligt, och skall nog inte heller vara det i ett demokratiskt samhälle. Ändå lämnar dessa båda händelser en besk eftersmak. Det som inte är brottsligt behöver för den skull inte vara rätt.

Tänja på lagen kan man göra på många sätt, till exempel genom vidlyftig skatteplanering eller genom att skaffa sig orimliga, men lagliga förmåner och så vidare. De starka reaktionerna när sådant avslöjas visar att det hos många ändå finns ett slags inre moralisk kompass. Att göra rätt är mera än att hålla sig inom lagens gränser.

När man kränker människors värdighet i namn av religions- eller tryckfrihet är det knappast hjältemodigt eller rätt. Och det blir minst sagt egendomligt att gömma sig bakom lagar som är till för att skydda just denna värdighet. Tryckfriheten är nödvändig för demokratin. Likadant är det med religionsfriheten. Just därför är det så viktigt att dessa rättigheter inte missbrukas.

Under andra världskriget kämpade Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, med en räddhågad svensk censur för att kunna avslöja nazismens grymheter. En jämförelse mellan denne modige chefredaktör och Jyllandspostens i dag, talar för sig själv.

Publiceringen av Muhammedbilderna är närmare släkt med de karikatyrer av judar som var vanliga i tysk press under nazitiden. Kan man åberopa den tryckfrihet Segerstedt kämpade för till skydd för sådant? De antisemitiska karikatyrerna har kommit tillbaka, nu ofta av ett annat semitiskt folk, araberna. Att de blir allt vanligare i film och populärkultur gör det inte bättre. Spåren förskräcker.

Just på Jylland mördades under kriget prästen Kaj Munch för sina predikningar mot den nazism som sände judar, romer och homosexuella till koncentrationsläger. Det finns hjältar för yttrandefriheten som är värda att minnas — och andra, väl värda att glömma.