En kartläggning av läget, som presenteras i detta nummer av KA, visar bland annat:

Införandet av individuella löner har gett mindre löneutveckling än vad Kommunals avtalsansvarige och andre vice ordförande Håkan Pettersson trott. Det syns inga skillnader i lönelyft jämfört med arbetsställen som inte tillämpar individlönesättning.

Intresset för själva systemet är fortfarande svalt ute i kommunerna. Endast i hälften av dem tillämpas det någorlunda konsekvent.

Detta trots att det var den ökade lokala makten över lönesättningen, som var skälet till att individuell lön ersatte det tidigare stelbenta lönesystemet, där endast år i yrket räknades. Facket såg en chans till extra lönelyft, utifrån en rättvis bedömning av individernas kompetens och arbetsinsatser.

Intresset är ändå litet, såväl bland chefer som anställda.

Undersökningen förvånar också arbetsgivarnas förhandlingsdirektör, Annelie Löfqvist. Att bli sedd och bedömd utifrån sin kompetens borde kunna vara ett bra tillfälle för båda parter att prata om arbetsuppgifter och ömsesidiga förväntningar. För chefen blir det ett styrmedel för att förverkliga arbetsplatsens mål och höja kvaliteten på verksamheten. För den anställde ett tillfälle att visa sin vilja, sitt kunnande och sin förmåga.

Detta i teorin. Men så kommer då den krassa verkligheten:

• Lönepotten i kommunerna ger alltför små möjligheter till att visa att individuella löner verkligen ger extra lyft.

Att prata räcker inte, det måste synas också. De arbetsgivare som vill att systemet ska fungera måste engagera sig med mer än ord. Det behövs pengar in i systemet. Nu ökar vinsterna i näringslivet — och därmed skatteintäkterna i offentliga sektorn. Ta av dessa och pytsa in i lönepotter till kommuner som vill satsa individuellt. Visa att ni tror på er egen idé!

• Lönesättningen med individuella löner tar mer tid — och måste få ta mer tid.

Men då måste chefen ha en chans att verkligen sätta sig in i vad de anställda gör. Färre underställda per arbetsledare är nödvändigt om individuell lön ska upplevas rättvist och ge kommunalarna en chans att bli sedda.

Rädslan för fjäsk och godtycke måste tas på allvar. Tydliga kriterier — och uppmärksamhet även på dem som gör stordåd i det tysta är en förutsättning för trovärdigheten.

Till sist: Det största hindret för att lönesystemet ska bli trovärdigt ligger hos politikerna. Med allt fler deltider och timanställda, särskilt bland unga, blir modellen orättvis och ogenomförbar. Individuell lön kräver stabila organisationer och fasta jobb för att kunna fungera.