Av någon anledning har jag hur som helst i många år varit av den bestämda uppfattningen att mitt bollsinne väldigt tidigt (tänk embryo!) gick vilse och hamnade i någon slags återvändsgränd därinne i hjärnans snåriga vindelgångar.

”Jag och bollar, vi går liksom inte riktigt ihop” upprepades tillräckligt många gånger tills det blev en sanning. Ända tills dottern för några år sedan började spelade fotboll och klubben förklarade att föräldrarna själva förväntades sköta laget.

— Vill jag tvätta tröjor? frågade jag mig själv. Kalla till matcher? Stå för fikat? Nej, för tusan, ska jag engagera mig vill jag ha lika roligt som tjejerna — då ska jag bli tränare!

Och så blev det. Men varför stanna där?

På vardagarna är vi helt vanliga mitt-i-livet-kvinnor som stressar mellan hem och jobb och barnens skolor. Men på söndagsförmiddagarna lämnar vi familjedjungeln, fyller våra vattenflaskor, drar på oss benskydd och ger oss ut på gruset på Nacka IP:s sjumannaplan för att öva bredsidor, bröstnedtagningar, nickningar och Cruyff-finter.

När män träffas är det ofta kring en aktivitet. Det kan vara innebandy, biljard eller bowling. Någon tar initiativet och sedan hjälps man åt att dra ihop ett lagom stort gäng från olika bekantskapskretsar. Jag har alltid varit lite avundsjuk på det där att mina manliga vänner så ofta gör saker tillsammans i en massa olika konstellationer medan jag sitter och babblar med samma väninnor år ut och år in på något fik eller i en bar. Men nu har jag äntligen skaffat mig en egen vuxenhobby. Och jag kan inte minnas när jag hade så roligt senast.

Vi är Järla IF:s mammalag med träningsvärk som dånar i benen, men råg i ryggen.

Och när man väl har vidgat horisonten blir plötsligt så mycket mera möjligt. Paddla kajak? Why not? Spela golf? Javisst! Hoppa fallskärm? The sky is the limit! Starta eget? Det är aldrig för sent.

Med andra ord: vem behöver medfött bollsinne när alla kan skaffa sig ett sinne för boll!