Ser henne cyckla förbi till slånbärens
frodiga taggbuskar.Hon e’tanig,tantig.
Och den blåduniga kärringbaskern lyser nästan.Men jag vet hon har de blåaste, ögon o kallas för ”Garbo.” Blicken är blygt,försynt o väldigt charmig o söt.

Hon plockar o plockar,slånbär i timmar.

Hon river sig på flera taggar o önskar

hon var nånannanstans.Men tapper e hon.

Denna lilla människa,för hon vet vad som väntar innan dagen e slut.Hon vet att ondskan kommer att sitta nära henne.Hon vet att hånandet kommer att hagla.Hon vet att det där illamåendet o läskiga i magen kommer. Hon vet att lyda o kuva sig. Men nu plockar hon o plockar.Slån efter slån.För kanske om hon uträttar ett mirakel.Kommer hon att slippa en liten gnutta ondska,åtminstone.”Garbo” e så tapper i sin värld.Och om hon sticker eller river sig.Gör ingenting.Det gör ej ont såsom ondskans ord.Ondskans slag på alla sätt.Litrarna växer o ett par sol- strålar värmer de bleka kinderna.Fåglar kvittrar o sjunger i träden.Nästan som små glada uppmuntrande”trudelutter.”Och lätta vindar blåser i hennes ljusa flätor.Som gulligt hänger där i sina sidenrosetter.Vita,glänsande under den dunblåa kärringbaskern.Därute i naturens frihet.Därute i lugnets lilla stund av frid.Men snart var det dags för hemfärd.

Och i dom rutiga byxorna fanns en reva.

Vad skulle nu drottningmodern säja.Vad
skulle avv detta ske?Nu spelade det ju ingen rolll alls,hur måna litrar hon så flitigt plockat.Och drömmen om ett mirakel,den gick i kras. Jag ser hennes gråtmilda ögon.Jag känner hennes snabba hjärtslag.Och jag vet vad som hände sedan.Jag såg det tydligt.Allt för tydligt. Och den kvällen bar sin sorg.

Men jag vet att”Garbo”ännu e så tapper.

Och jag vet att det lilla ljus hon har.

Det skall få lysa klart.Så klart..klart.